Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Valbluff under vapenhot

Söndagens folkomröstning i östra Ukraina handlade minst av allt om att utröna något slags folkvilja. Trots att Rysslands president Vladimir Putin bett separatisterna skjuta upp arrangemanget är han ändå ytterst ansvarig för denna kombination av mobbvälde och låtsasval.

De senaste dagarna har präglats av sporadiska strider mellan proryska separatister och den ukrainska armén, av trakasserier och våld mot dem som vill bevara landets enhet och av utbredd rädsla. Plundrare och berusade pöblar med vapen drar fram på gatorna. Vägspärrar upprättade av olika parter i konflikten hindrar rörligheten. Det säger sig självt att detta inte är den lämpligaste miljön för viktiga avgöranden.

Men att skapa en sådan var heller inte meningen. Det Kremlstödda upproret har aldrig haft Ukrainas bästa för ögonen. Folkomröstningen var olaglig ur alla aspekter och den som respekterar författningen hade ingen anledning att delta.

Spektaklet ”organiserades” på några dagar. Kritiker inom valmyndigheterna har spärrats in. Rektorer som inte har velat upplåta sina skolor som vallokaler har hotats till livet. Valsedlar har tillverkats på kopieringsmaskiner. I halvmiljonstaden Mariupol fanns bara åtta ställen att rösta på. Att lägga en nejröst i en genomskinlig glasurna kräver åtskilligt mod, särskilt när beväpnade separatister är de enda som övervakar proceduren.

Vad ja och nej betydde var också oklart. Frågan löd ungefär ”Stöder du självstyre för Folkrepubliken Donetsk?”. Men det skulle kunna innebära en autonom region inom ett federalt Ukraina, likaväl som självständighet eller en anslutning till Ryssland (som det slutade med på Krimhalvön).

Räknar gör separatisterna själva, liksom tolkar resultatet. Den självutnämnde borgmästaren i rebellfästet Slovjansk förklarade att han var säker på 100 procents valdeltagande, och när inga oberoende observatörer finns på plats går siffror inte att kontrollera. Kort sagt, inga krav på rättvisa och demokrati var uppfyllda.

Olika opinionsmätningar, gjorda av både utländska och inhemska institut, har visat att 70–75 procent av invånarna i östra Ukraina vill behålla landets gränser intakta. Det gäller också en stor majoritet av de ryskspråkiga. Till och med på Krim var nästan sex av tio emot att byta land, innan den ryska militären tog över.

I Ryssland finns ett överväldigande stöd för Putins annektering av Krim, men inte för fler delar av Ukraina. Det vet presidenten säkert om, liksom att det skulle stå den ryska statskassan dyrt. Han har under hela krisen skamlöst utnyttjat nationalistiska stämningar i Ryssland, men dylikt spel innehåller också risker för bakslag.

Hade Putins maning till separatisterna om att skjuta upp folkomröstningen varit seriös borde han dock ha tagit avstånd från söndagens narrspel. I stället har den ryska statstelevisionens hatpropaganda mot Kiev och Ukraina fortsatt. De ”gröna männen”, Putins elitsoldater och underrättelsetjänst, finns kvar i kulisserna. Med hjälp av det statliga bolaget Gazprom försöker Moskva samtidigt knäcka ryggraden på Ukrainas bräckliga ekonomi; den gasräkning som i början av mars låg på 2 miljarder dollar påstås nu vara mer än tio gånger högre.

Putin kan fortfarande avvisa krav på att uppta Donetsk i den ryska federationen, alternativt vända helt om och utnyttja folkomröstningens ”resultat” för någon sorts intervention. Han kan också ta det till intäkt för att underkänna Ukrainas presidentval den 25 maj.

USA och EU har utlovat nya sanktioner om valet saboteras. Det finns betydande potential för upptrappning: fler individer, företag och banker kan svartlistas. Fortfarande finns dessutom möjligheten kvar att stänga av Ryssland från det internationella finanssystemet, även om det betingar ett pris även för västvärlden.

Att backa för Putin kan inte vara aktuellt. En del debattörer visar förståelse för ryska sårade känslor som skulle ha uppstått när Nato utvidgades eller Ukraina förhandlade fram ett samarbetsavtal med EU. Han har dock inget att beklaga sig över. Berlinmurens och Sovjetuionens fall var ingen geopolitisk katastrof, som Putin kallat det, utan ett resultat av människors frihetslängtan och kommunistimperiets inre motsättningar.

Också Ukraina måste få välja sin väg. Inte Putins.