Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Valbudget extra allt

Foto: Anders Wiklund/TT

DN 25/8 2017. En dånande högkonjunktur är här, men missljud hörs i svensk ekonomi. Och nu trycker finansministern gasen i botten.

Hälsan tiger som bekant still. Högkonjunkturen, däremot, kommer ofta med ett lite gnisslande läte. Och särskilt falskt klingade det när regeringen på torsdagen samlades för sin årliga budgetritual på Harpsund.

Det var finansminister Magdalena Andersson som visade sin nya bedömning av svensk ekonomi. Idel strålande siffror. Tillväxten har skrivits upp, sötebrödsdagarna kan skrivas in i kalendern ända fram till 2020. Arbetslösheten kommer att sjunka till 5,9 procent redan nästa år, spår ministern.

Denna tillförsikt är nu inte alldeles utan fog. För första gången på länge syns en riktigt bred återhämtning i världsekonomin. Det verkar till slut som att Europa har skakat av sig eurokrisen. Även i USA snurrar hjulen, oberörda av Trump. Ännu har inte farhågorna om Kina besannats.

Allt detta bidrar förstås till en kännbar styrka i svensk ekonomi. Munterheten sprids bland exportföretag såväl som hushåll. Gladast av alla är dock Magdalena Andersson, som på torsdagens pressträff avslöjade att hon tänker sjösätta ofinansierade reformer för 40 miljarder kronor i sin valbudget.

En sagolik summa. Och som Ekots kommentator påpekade: nästan för bra för att vara sann.

Regeringens expertmyndighet Konjunkturinstitutet, KI, höjde nyligen ett varningens finger för just en sådan glädjekalkyl. Vad saken gäller är det som brukar kallas reformutrymmet.

KI har räknat ut att regeringen – om den för en balanserad politik – borde kunna spendera ungefär 12 nya miljarder utan att prioritera bort något annat. Men man vet sedan tidigare att finansministern räknar med egna siffror. Och med dem är det ingen konst att trolla fram en mycket större påse pengar.

Sagt och gjort. Magdalena Andersson spelade på torsdagen okunnig om den slående skillnaden mellan hennes egen och KI:s uträkning. Det hade väl bara fallit sig så väl att det, lagom till valåret, har dykt upp en massa pengar. Inte alldeles övertygande.

Finansministern tycks också veta något som ingen annan vet om utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Regeringen är nämligen ensam om att tro att arbetslösheten ska sjunka till 5,9 procent nästa år. För närvarande ligger den närmare 7 procent – få bedömare spår att den kommer sjunka nämnvärt.

Samma dag som Andersson presenterade sina prognoser rapporterade Statistiska centralbyrån rentav ett oväntat skutt uppåt i arbetslösheten. Ett mätfel? Kanske. Men det lär också vara ett varsel om att svensk ekonomi är nära att braka i kapacitetstaket. De åtgärder som regeringen anser kommer att lösa problemen existerar helt enkelt inte. Obalanserna på svensk arbetsmarknad kan inte bara önskas bort.

De åtgärder som regeringen anser kommer att lösa problemen existerar helt enkelt inte.

Inte sedan högkonjunkturen 2007 har överhettningen varit tydligare. Personalbristen ökar överallt. Industrin, byggbranschen och välfärden dras med samma problem. Men trots att arbetsgivarna skriker efter folk är det många fler svenskar än tidigare som också går utan jobb.

Växande grupper, inte minst flyktinginvandrare, märker knappast högkonjunkturen. Arbetslösheten har snarast blivit permanent. Så fungerar inte en frisk arbetsmarknad.

I en helt sund ekonomi snurrar inte heller bostadskarusellen som den gör. Förvisso har svenskarnas skuldsättning bromsats. Likaså har hus- och lägenhetsprisernas stegring dämpats.

Men det är ett skört system vi har fått, när de svenska storbankerna har styrt om nästan hela sin utlåning till bostadsmarknaden. Utvecklingen har gått fort. Och det finansiella systemet har inte hållits i schack tillräckligt av myndigheterna.

Hittills har regeringen varit ovillig att se sådana problem i vitögat. Både jobben och bostäderna är kringgärdade av hårda socialdemokratiska tankeförbud. Även en sådan enkel sak som att trappa av ränteavdragen anses för farofyllt. Något som kan kallas en arbetsmarknadsreform syns inte så långt ögat når.

Hittills har regeringen varit ovillig att se sådana problem i vitögat.

Vad Magdalena Andersson framför allt har åstadkommit efter tre år på jobbet är i stället en långsam politisk återställare, och en glidning i ekonomin. Riktningen har varit mot allt högre skatter på arbete. Sannolikt har det bara förvärrat problemen som ses nu, med rekordmånga vakanser i åtskilliga yrken.

En dånande högkonjunktur är här, men missljud hörs i ekonomin. Nu trycker finansministern gasen i botten. En vidlyftig valbudget kan mycket väl leda till att det hela slutar i ett stort brak.

DN Ledare. 25 augusti 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.