Få saker väcker sådana känslor som vargens vara eller icke vara – känslor som ibland övergår till hat. Tonläget har varit högt från båda sidor. Det har till exempel förekommit hot mot statliga tjänstemän för att de gjort sitt jobb, från både vargmotståndare och vargvänner.
Men det är inte bara tjänstemän som drabbas. Tidningen Journalisten och Sveriges Radio P4 rapporterar att en journalist på lokaltidningen Sigtunabygden nu tvingats att skaffa överfallslarm och rörelsedetektorer sedan denne hängts ut på nätet med namn, bild och hemadress av extrema djurrättsaktivister. Under sommaren har journalisten i fråga blivit konfronterad och hotad per telefon, på stan och utanför sitt hem. Detta endast för att han rapporterat i ett antal artiklar om att varg synts i området – vilket extremisterna ser som en tjänst åt jägarna.
Journalisten är inte den ende som hängts ut på extremisternas sajt, som säger sig värna rovdjuren, och som uppges ligga på en server i Panama men som uppenbart drivs av svenskar. Datainspektionen utreder just nu om hemsidan kan strida mot personuppgiftslagen.
Det är förstås illa nog att medborgare hängs ut med direkta eller indirekta uppmaningar att skada dem. Men det är extra allvarligt när extremister försöker stoppa det fria ordet med trakasserier och hot om våld. Inte bara Sigtunabygdens journalist utan även en reporter på tidningen Jakt & Jägare har blivit hotad i samband med att han granskat sajten i fråga.
Det finns en olycklig tendens i Sverige att se genom fingrarna med övergrepp som begås av djurrättsaktivister. Detta trots att dessa grupper inte drar sig för att ta till fysiskt våld, trakasserier och mordbränder – eller som i detta fall att försöka tysta journalister. ”Den goda saken” får legitimera nästan vad som helst.
Självrättfärdigheten är i själva verket en huvudingrediens i varje slags fanatism. Det borde inte spela någon roll om en majoritet i samhället sympatiserar med en mer urvattnad form av samma budskap. Våldsmetoder är aldrig försvarbara i en demokrati. Det torde vara uppenbart för de flesta att en del personer söker sig till dessa förment ”goda” ändamål enbart för att få utlopp för sina aggressioner – ett slags frikort att bruka våld i djurens, miljöns eller rättvisans namn.
Inte sällan är det vanliga människor och deras anhöriga – minkuppfödare, butiksinnehavare eller jägare – som blir måltavla för extremisternas aktiviteter. En politiskt motiverad terror som varken polisen eller säkerhetspolisen verkar prioritera särskilt högt.
Djurrättsaktivisterna har av Svensk Handel jämförts med kriminella mc-gäng. Det är en träffande liknelse. Organiserade och systematiska trakasserier, inte sällan mot människor i deras hem, är en allvarlig form av brottslighet. Att motiven är politiska bör snarast ses som en försvårande omständighet då brottsoffren inte väljs ut på måfå.
Ett demokratiskt samhälle kan inte tillåta små våldsbenägna aktivistgrupper att sätta agendan – inte ens i frågor som betraktas som perifera. Tystnaden, maktlösheten och rädslan är demokratins gift. Vi har alltför lätt att överse med våld från grupper som säger sig företräda ”svaga grupper”. Det må gälla djur eller olika minoriteter. Men dessa aktivister agerar helt och hållet på eget mandat. En sak är säker. Djuren har definitivt inte gett dem någon rätt att bruka våld i deras namn.