Skolmassakern i tyska Winnenden följer ett allt för välbekant mönster. Vapen, utanförskap samt törsten efter kändisskap och bekräftelse är några av våldets rötter.
Iklädd svart stridsmundering sköt 17-årige Tim Kreutschmer i onsdags ihjäl 15 människor i den lilla sydtyska staden Winnenden – varav 9 elever och 3 lärare på hans gamla skola. Därmed sällade han sig till den allt längre listan av unga män som låtit kombinationen av personlig desperation och skjutvapen sluta i allmänt blodbad.
Frågorna som inställer sig är naturligtvis: Varför händer detta? Och vad kan vi göra för att det inte ska hända igen? Svaren är många och skiftande. Klart är i varje fall att de senaste årens skolskjutningar visar upp många likheter.
Gärningsmännen har inspirerats av varandra. Dagen före massakern i Winnenden inträffade en skolskjutning i Alabama, USA. Det kan ha varit den utlösande faktor som fick Tim Kreutschmer att gå från tanke till handling.
Gärningsmännen har också haft tillgång till skjutvapen – i Kreutschmers fall inte mindre än 18 stycken. De flesta av dem har även varit mobbade eller utfrysta och känt ett starkt hat och hämndbegär mot omgivningen.
Går det då att förebygga tragedier av det här slaget? Knappast till 100 procent. Men en del slutsatser borde vi ändå kunna dra för att minimera risken att oskyldiga ungdomar mister livet i liknande framtida dåd.
Tillgången till vapen är en nyckelfaktor. Antalet unga frustrerade män som fantiserar om att ta blodig ”hämnd” är troligen väldigt många fler än dem som tar steget fullt ut och skaffar sig ett skjutvapen. Den svenska vapenlagstiftningen är nog den främsta förklaringen till att vi i Sverige hittills varit försonade från skolskjutningar.
Medierna har också ett ansvar att inte glorifiera och lyfta fram gärningsmännen. Berömmelsen som skolmördare ges står i skarp kontrast till den bespottade tillvaro de ofta haft tidigare.
Men framför allt måste vi alla – inte minst de vuxna som befinner sig i ungdomarnas vardag, som lärare, kuratorer och fritidsledare – bli bättre på att fånga upp potentiella våldsverkare i tid. Signalerna om mobbning och utanförskap är ofta tydliga – förutsatt att det finns vuxna som anstränger sig att se dem.
Bristen på vuxennärvaro är över lag en viktig orsak till att många unga mår dåligt. Att ha tillgång till vuxna förebilder med integritet och normer är tyvärr en lyx för många ungdomar. Utlämnade åt sina jämnåriga kamrater blir både grupptrycket starkt och det personliga priset högt för dem som inte passar in.
Familjen kan i många fall tyvärr vara mer en del av problemet än lösningen. Det behövs andra vuxna i ungdomarnas närhet. Det handlar inte bara om de anställda i skolan. Föreningsliv och frivilliginsatser – människor med andra erfarenheter än skolans värld – borde kunna spela en större roll.
Med skoltidens förlängning har inträdet i vuxenvärlden skjutits upp till efter tonåren, vilket också förlängt plågotiden för de ”missanpassade”. Mobbning mellan barn har alltid förekommit. Men det är knappast en slump att de flesta skolmördare varit i övre tonåren.
Tim Kreutschmer skrev timmarna före massakern på en internetchatt närmast övertydligt: ”jag har fått nog”… ”människor skrattar åt mig”… ”ingen ser min potential”… ”ni kommer att höra om mig i morgon”. Hämndbegäret han och de flesta skolmördare visar upp är ett sätt att hålla självföraktet stången. En torftig ersättning för verklig bekräftelse.
Med Hjalmar Söderbergs ord: ”Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Människan vill ingiva andra någon slags känsla, ty själen ryser för tomrummet och vill bli bekräftad till vilket pris som helst.”
DN