Ledare

Valet är inte avgjort

Salen var så orange av tröjor, ballonger, väskor och klistermärken att den såg ut som ett holländskt fotbollsupplopp. Och den var minst lika högljudd: ”Och så börjar vi klappa i takt – kom igen!”, vrålade konferencieren, och ett hundratal borgerliga valarbetare tittade osäkert på varandra – klockan var inte ens tio på morgonen – och försökte klappa i gång.

Alliansen höll valupptakt i Nacka utanför Stockholm på onsdagen. Men känslan var till en början snarare säljmöte på Silja Tallink, på en resa där man börjar längta efter isberg.

”Sträck upp armarna i luften och skrik ååååååh! Alla ni som älskar alliansen säg JAAAAA! Det handlar om glädje! ’Yes sir, I can boogie’ – ni som älskar disko, ställ er upp! Åååååh!”

Efter ytterligare några minuter av ååååh! och jaaa! var den enda rimliga slutsatsen att regeringspartierna till varje pris inte vill vinna valet.

Men så stod de där på scen, de fyra partiledarna. Och jo, de vill vinna. De kanske till och med kan.

”Det finns två partiledarkvartetter”, sa Jan Björklund tidigt, ”och det här är den som trivs tillsammans.” Det budskapet kommer att trummas in ordentligt fram till september. Alliansen går delvis till val på personkemi. Mot bilden av de välförberedda, samkörda vännerna ställs tre (fyra om man räknar Gudrun Schyman och Fi) ytterst splittrade parti­ledare.

Och varför inte? Beskrivningen äger viss sanning. Vid en eventuell valseger har Stefan Löfven att hantera minst två partier som är skeptiska till att skapa offentliga medel genom ekonomisk tillväxt men desto mer entusiastiska när det gäller att fördela dessa medel.

Energi- och försvarsfrågorna ska lösas tillsammans med MP som vill avskaffa kärnkraft och drömmer om ett försvar utan vapen. Alternativen i välfärden ska bevaras – men tillsammans med partier som i varierande grad är kritiska till vinster och privata lösningar.

”Allt hänger samman”, upprepade Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund från scenen i Nacka. En samstämd regering som lotsat Sverige genom den värsta krisen i modern tid tänker fortsätta att hålla ihop och komma överens. Bara så kan man behålla kontrollen över ekonomin och underlätta för nya jobb – vilket i sin tur är en förutsättning för nästan allt. Skolan, vården, äldreomsorgen, försvaret, kulturen – till syvende och sist är det en fråga om att skapa resurser.

Slående på valupptakten var frånvaron av den senaste tidens hetaste frågor i sociala medier: antirasism och feminism. Här förekom inga flirtar med den lättrörliga (ofta unga och stockholms­baserade) nätopinionen. Det var som att Fi inte fanns. Inte ens miljöfrågan gavs något utrymme att tala om.

I stället fortsatte alliansledarna att tala politik på det gamla sättet; frågorna som betonades var jobb, skatter, vård, infrastruktur, glesbygd, valfrihet ... Om tanken är att arbeta på samma sätt fram till september blir det spännande att se eftervalsanalysen. Är detta valet då alliansen blev hopplöst frånåkt av samtiden – eller kan man övertyga väljarna att det bästa sättet att skapa förutsättningar för jämställdhet och integration är gammaldags politik och liberala lösningar?

Samtidigt som det cirka 43:e ”ååååh, alliansen” ekade ut över Nacka presenterades Nordeas konjunkturrapport. Ekot i Sveriges Radio sammanfattade den ungefär så här: Sveriges ekonomi tar fart. Tillväxten blir i år 2,7 procent, Sverige är bäst i klassen bland de nordiska länderna, nästan bäst i Europa. Bäst på vad? På det mesta: Hög tillväxt, låg inflation, hushållen kan spara pengar.

Bilden av en nedrustad välfärd är dessutom felaktig. Trots alla skattesänkningar, och trots att statsskulden har minskats, har resurserna till den offentliga sektorn ökat.

Arbetslösheten i Sverige är fortsatt hög, men vi har klarat oss oerhört mycket bättre än de flesta andra europeiska länder. På onsdagen lovade regeringen ytterligare 350.000 nya jobb fram till 2020. Fluffigt valfläsk? Kanske. Några saker är säkra: en splittrad opposition har betydligt sämre förutsättningar att skapa fortsatt tillväxt och fler jobb – och regeringen behöver inte skämmas för sina åtta år vid makten.