Välfärd i stället för vinst, kan möjligen fungera som slagord. I praktiken skulle Carin Jämtins vinstförbud ge den fattige sämre vård, skola och omsorg.
Att inte använda skattepengar effektivt är som att stjäla från de fattiga. Den uppfattningen hade Gustav Möller, som med ett par kortare avbrott var socialminister från 1932 till 1951.
Socialdemokraten Carin Jämtin har rätt i att Möllers tanke förtjänar att återges (DN Debatt 28/7). När politiker misshushållar med skattepengar drabbas hela samhället – i synnerhet de vars position på något sätt är utsatt: sjuka, gamla och fattiga.
Men det är något som inte stämmer. Jämtin använder Möllers ord som ett slagträ mot ”riskkapitalister och företagsägare” som via skattefinansierade verksamheter inom skola och vård får vinster.
Som retorik funkar det nödtorftigt: Vem vill se sina skattepengar gå ned i profithungriga kapitalisters fickor? Men så fort man går bakom denna propagandabild finner man en politisk vardag som i mycket handlat om motsatsen till det som Jämtin varnar för.
Politiker i kommuner och landsting har i Möllers anda ställt sig frågan: Kan vi inte få mer välfärd för pengarna? Om det finns privata aktörer som kan utföra samma välfärdstjänster effektivare, är det då inte varje ansvarskännande politikers plikt att pröva de alternativen?
Kommuner har till exempel valt att låta handla upp driften av vårdhem i stället för att själva sköta driften. På så sätt har de kunnat på en gång minska kostnader och uppnå en verksamhet som de som är beroende av vården tycker är bättre.
Det är inte driftformen som avgör kvaliteten. En del offentlig verksamhet sköts mycket effektivt. En del privata entreprenörer inom välfärdssektorerna är lycksökare. Inte heller kan friskolor generellt sägas vara bättre än kommunala skolor.
Frågan är därför inte om privat drift är bättre än offentlig. Frågan är, för att tala med Möller, om ”de fattiga” skulle få en bättre välfärd om företag inom välfärdssektorerna förbjöds att ta ut vinst.
Ingenting talar för det. Den som söker kan naturligtvis alltid hitta företag vars verksamhet i något avseende kan ifrågasättas. Ännu lättare är det att hitta ännu otillfredsställda behov. Jämtin ställer ”privata vinster” inom skolan mot alla de kunskapsluckor som elever har: ”84 miljoner kronor skulle ha räckt till många timmars extra stödundervisning.”
Men detta är dimridåer. Det intressanta är inte ”vinsten” utan hur systemet som helhet fungerar.
Konkurrens får inte bara tilltalande effekter. Som förälder är det svårt att känna entusiasm när skolan som barnen går i lägger en massa pengar på osaklig reklam. De skulle ha kunnat gå till undervisningen. Naturligtvis kan den som söker fel i Friskole-Sverige också hitta exempel på pedagogik av diskutabelt värde.
Detta är emellertid bara den ena sidan av den förändring som Sverige genomgått under de senaste decennierna. Konkurrensen har också haft positiva effekter. Inte minst har den tvingat kommunala skolor som tidigare drevs ganska slentrianmässigt att fundera över vad som är deras svagheter och vad de behöver förbättra.
De flesta friskolor har inte tagit ut så mycket vinst, så ett förbud skulle på kort sikt inte få några större effekter där. På vårdområdet däremot skulle ett förbud snabbt bli kännbart. Följden skulle inte bli att profit omvandlades till välfärd. I praktiken skulle Socialdemokraterna bara begränsa kommunpolitikers möjligheter att ge medborgarna bästa välfärd för pengarna.
DN