Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Väljare, var god dröj

De sista budgetförslagen är lagda och mandatperioden går in på slutvarvet. Både partierna och väljarna verkar dock ligga kvar i vinteridet, och DN/Ipsos aprilmätning visar små förändringar. Oppositionen har ett bastant försprång, som inte har visat tecken på att krympa det senaste halvåret.

Fredrik Reinfeldts moderater ligger en bra bit under resultatet från 2010, men ändå runt respektabla 25 procent. Alliansbröderna har bekymmer, särskilt KD och C som åter missar 4-procentsspärren. De rödgröna partierna får egen majoritet, om man låtsas att det finns ett sådant regeringsalternativ.

Socialdemokraterna är klart största parti, men det lyfter inte riktigt och en statsminister Stefan Löfven skulle tvingas stödja sig på både Miljöpartiet och Vänstern. Men S kommer inte att skrämma bort marginalväljare med rödgröna manifest, som 2010, och inte heller utse Håkan Juholt till ordförande igen.

Vad som skulle ändra spelplanen är därför svårt att föreställa sig, även om opinionsläget brukar jämna ut sig framåt valdagen. Det är dock lättare att se Sverigedemokraterna som tungan på vågen en gång till, än en ny borgerlig majoritet.

Ändå går den svenska ekonomin rätt bra, tillväxten är hygglig och takten en av de bästa i Europa. Sysselsättningen har ökat med en kvarts miljon männi­skor sedan alliansens seger 2006, trots en djup internationell finanskris som fick stora effekter på Sverige. Jobbskatte­avdragen har dessutom gett alla löntagare rejäla tillskott i plånboken.

Men känslan är uppenbart en annan. Något allmänt lyckorus över att det går bra för landet är inte förnimbart. Att arbetslösheten bara sjunker långsamt är ett faktum. Och vad alliansen vill göra nästa mandatperiod, utom att regera, är svårt att veta när ingen talar om det.

I frågor av skiftande karaktär har regeringen motvind. Borgerligheten har inte raserat välfärden, som oppositionen påstår, men många tycker att den inte räcker till. Pisaundersökningarna hänger över skolan. Politiskt har Socialdemokraterna gjort den stora förflyttningen, från kravlöshet till betyg, men regeringspartierna framstår som vindflöjlar för att de har plockat upp ett par sentida S-förslag.

Och medan det var S som släppte ut Vattenfall på shoppingturné i Europa, är det alliansen som får stå till svars för Nuondebaclet (och Maud Olofssons utfrågningsbojkott).

Den ekonomiska politiken borde vara regeringens starkaste kort. Anders Borgs utmanare Magdalena Andersson har ändå lyckats utså tvivel. I hennes beskrivning är statsfinanserna en katastrof, trots att de också ligger i Europa­toppen och trots att en S-regering inte heller hade klarat sig igenom finanskrisen med budgetbalans. Det är inte stimulanspolitik eller underskott Andersson tycker illa om, men hon hade höjt bidragen i stället för att sänka skatten.

Borgs kursomläggning har också vållat pedagogiska problem. Så sent som i höstas var det rätt att sänka inkomstskatterna; nu är det uteslutet under hela nästa mandatperiod. I stället måste de höjas för att finansiera olika satsningar, men regeringen glömde att betona att det inte är arbete och företagande som ska klämmas åt. Det blev också svårare att anklaga de rödgröna för planerade skattechocker.

Oppositionens splittring är dess akilleshäl, och Stefan Löfven gör klokt i att inte vilja tala om hur det ska gå till att regera med MP och V. Lärdomen av 2010 var just att vägra berätta. Även de egna konkreta S-beskeden lyser med sin frånvaro. Hur arbetslösheten i Sverige ska bli lägst i Europa är ett mysterium, liksom hur det blir med a-kassan och sjukförsäkringen. Mindre klasser i skolan redan i höst, lovar Löfven, men han borde veta att lärarbristen gör det praktiskt omöjligt.

Vänstern presenterade sin vårbudgetmotion på tisdagen, och där finns som vanligt mer till allt och alla utom till dem som arbetar. Skatten höjs på inkomster över 30.000 kronor i månaden. Även MP:s förslag skiljer sig kraftigt från S-politiken. Men genom att inte gå fram gemensamt hoppas de rödgröna suga upp väljare med vitt skilda förväntningar. Problem uppstår först efter den 14 september.

Tyst, säg inget, kan bli valrörelsens stoltaste paroll med en regering utan reformutrymme och en opposition utan program. Det framstår som ganska påvert.