En riksdag utan klar majoritet är inte perfekt. Att ett främlingsfientligt parti kom in är olyckligt. Men svenska folkets beslut är bara att respektera.
Den rödgröna oppositionen led ett stort nederlag i valet. Regeringspartierna gick framåt. Ändå räcker det inte till förnyad majoritet för alliansen, eftersom Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen. Om en handfull röster här och där hade lagts på ett annat parti skulle också majoritetsförhållandena ha blivit annorlunda.
Så jämna siffror kan föra tankarna till tur och otur, särskilt som det är en betydande skillnad på att ha egen majoritet och att regera i minoritet när just SD tagit sig in i riksdagen. En och annan har också känslan att räknefel kan ha avgjort, eller bedömningen av ogiltiga valsedlar, eller att några inte fick rösta eftersom valförrättare råkat bocka av fel namn.
Fel ska rättas till, i möjligaste mån. Det finns regler för det, från överklaganden till omval i en krets. Att valresultatet är jämnt är dock i sig inget skäl att ifrågasätta dess legitimitet. Demokrati kan vara besvärligt. 2010 års val visar om inte annat att varje röst är viktig.
Jämna val är inget nytt. 1979 vann de borgerliga med 8.400 röster. I valet 1973, som slutade med lika många mandat för båda blocken och den så kallade lottriksdagen, skilde 3.800 röster. Efter torsdagens kontrollräkning är alliansen 1.922 röster efter övriga riksdagspartier. I år har dock valsystemet hamnat i fokus som aldrig förr.
Statsvetare och matematiker har länge påpekat att tillämpningen av uddatalsmetoden är problematisk och att relationen mellan fasta mandat och utjämningsmandat haltar. Systemet har gynnat de större partierna, som därför inte har varit så intresserade av förändring. Också i år behövde Socialdemokraterna minst antal röster per mandat.
Ett system som kan innebära att en majoritet av rösterna inte ger majoritet i riksdagen är inte optimalt, även om det inte hände nu. Å andra sidan gör redan 4-procentsspärren att det räcker med en minoritet av rösterna för att få majoritet i riksdagen.
Vad är rättvist? Dagens system är byggt för att ge partierna (nästan) rätt antal mandat i förhållande till andelen röster, men där finns också en geografisk faktor. Ökar rättvisan mellan partierna blir till exempel Gotland utan fasta mandat. Samma typ av problem uppstår om man ökar valdistriktens storlek.
Det svenska systemet har fungerat väl och är hur som helst mer rättvist än exempelvis britternas enmansvalkretsar. En ny matematik förutsätter en grundlagsändring, vilket i sin tur kräver två riksdagsbeslut med val emellan. I grunden är det bra att ett ovanligt valresultat inte leder till förhastade ändringar.
Resultatet föranleder heller ingen panik. Alliansregeringen kan styra i minoritet, även om den kommer att förlora voteringar ibland. Minoritetsregeringar (S) har varit mer regel än undantag i Sverige.
Problemet är vad som går att åstadkomma. Budgeten, där även skattefrågor ryms, går igenom om inte de rödgröna lägger ett gemensamt förslag som får stöd av SD. I många sakfrågor, från Afghanistan till skolbetyg, är skillnaderna mellan alliansen och S små – i andra står MP nära regeringen.
Ytterligare strukturreformer av arbetsmarknad och socialförsäkringar blir däremot knepigt. Den gångna mandatperioden tyder inte på att de rödgröna är intresserade av att samtala om sådant. Om alliansen tvingas att bara administrera i fyra år känner väljarna sig kanske måttligt roade, även om Anders Borgs offentliga finanser är fortsatt solida.
Men folket har talat. Att SD kommit in i riksdagen handlade inte om ett fåtal röster. För partierna gäller det att laga efter läge, i såväl regering som opposition.