Landstinget i Stockholms län arbetar i år efter en budget med ett hål, utgifterna överstiger inkomsterna med 1,6 miljarder kronor. Ett sådant underskott är olagligt. Det finns det nu domstolsutslag på.
Ändå kommer ingenting att hända. Budgeten kommer inte att arbetas om, skatterna inte att höjas, sjukhusen eller kollektivtrafiken inte att avvecklas. Så vad ska det då tjäna till med lagparagrafer, processer och domar?
Den frågan ställer sig säkert en och annan upprörd medborgare. Men den borde ställas av dem som stiftar lagarna, riksdagens ledamöter.
Vad gäller kommunala budgetar - som alltså enligt lagen ska vara balanserade - kan lagstiftarna möjligen försvara sig med att lagen är att se som en norm: så här ska man hantera kommuners ekonomi. En sådan norm är alltså inte absolut, som till exempel förbudet att stjäla, och saknar därför straffsanktioner.
Den givna invändningen blir då: Är lagboken rätt forum för att ange sådana normer, ska inte lagar sättas upp för att följas? Är lagar utan angivna sanktioner verkligen meningsfulla, riskerar de inte att urholka själva begreppet lag och rätt?
Ändå har just en sådan normlagstiftning blivit en modell som riksdagen fäst sig vid. Den har lagfäst rätten olika medborgare har till olika nyttigheter och samtidigt överlåtit åt kommunerna att bestå dessa nyttigheter. Det gäller behövande människors behov av hjälp och bistånd; ingen kan därför ifrågasätta det goda syftet. Det är metoden som sår tvivel.
I ett antal fall har också kommunmedborgare som inte fått vad de har rätt till, till exempel eget boende, överklagat för att med domstolens hjälp få sin rätt. Ofta nog har det blivit en seger på papperet, kommunen har inte erbjudit någon bostad. Sedan förra året finns dock en möjlighet att utdöma så kallat vite, det vill säga en kommun kan få betala för att den inte ansett sig ha medel eller möjlighet att göra vad som krävs av den. Ett sådant vite ökar inte kommunens kassa, men kan tvinga till andra prioriteringar.
Offentliga budgetar beslutas av offentliga, valda församlingar. Beskattningsrätten ses av många som själva kärnan i en demokratisk självstyrelse - "svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta". Det är inför väljarna som ledamöterna av valda försam-lingar - riksdag, landsting och kommunfullmäktige - har att svara. Det är samma väljare som i egenskap av skattebetalare ska stå för utgifterna - och som med dryga räntebetalningar får ta på sig bördan av eventuella underskott.
Domstolar har emellertid ingen beskattningsrätt. Därför blir det motsägelsefullt när de betros med uppgiften att döma om offentliga budgetar. Det blir antingen ett slag i luften som nu i fallet Stockholms läns landsting. Eller ett direkt ingrepp i politiskt beslutade budgetprioriteringar som i fallen med kommuner som inte lever upp till handikapplagens materiella krav.
Intetdera ökar respekten för lag och domstol. Lika illa är att förtroendet för den politiska beslutsordningen skadas.
Hur ser då lösningen ut? Ja, vad gäller budgetunderskott i Stockholm och på andra håll får de lämnas till väljarnas dom. Men de har ju redan bytt lands-tingsledningen, är en given invändning. Och den nya vänstermajoritet som efter valet 2002 styr i Stockholms landsting har höjt skatten så mycket den vågat, någon nollbudget kan den likväl inte presentera. Förklaringen är skatteutjämningssystemet, det är man numer ense om över blockgränsen.
Men också det kan bara ändras den politiska vägen via riksdag och regering. Givetvis går det att se det nu aktuella domstolsutslaget från länsrätten, som förklarar de 1,6 miljarderna i underskott för 2003, som ett inslag i den politiska opinionsbildningen.
När det gäller rättighetslagstiftningen kommer det att uppstå motsättningar så länge den instans som stiftar lagen inte också anslår medlen. Den stora utredning om vårt styressätt som regeringen uppdragit åt landshövding Mats Svegfors att leda kommer förhoppningsvis att kunna reda ut sådana tilltrasslade ansvarsförhållanden.