I går föreslog en statlig utredning skärpt skadeståndsansvar för reaktorägare. I en artikel på DN Debatt samma dag beskrev Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson förslaget som att kärnkraften subventioneras.

En liknande reaktion kom i fredags på beskedet att Vattenfall och fem elintensiva storföretag planerar gemensam kraftproduktion, sannolikt genom att en ny kärnkraftsreaktor får ersätta någon av de gamla. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand ifrågasatte genast ekonomin i projektet och pekade på Finland. Även där har industrin satsat på ny kärnkraft, och kostnaderna ser ut att bli högre än beräknat.

Det är bra att miljörörelsen bryr sig om ekonomi. Att försöka få så mycket som möjligt för pengarna är lika viktigt i miljöpolitiken som på andra områden.

Men det är något som inte riktigt stämmer. För när kärnkraftsmotståndare talar om vind och sol är ekonomin aldrig något problem. Sådant subventionerar de mer än gärna.

Varken för Mikael Karlsson eller Maria Wetterstrand är kärnkraften primärt en ekonomisk fråga. De är emot kärnkraften och skulle sannolikt bli ännu mer negativa om kärnkraftsutbyggnaden i Finland blev en ekonomisk succé.

Kärnkraften är principiellt annorlunda. Det har varit grundbulten i motståndet. Det är i viss mening också sant. Kärnkraftsproduktionen är mer centraliserad än annan kraftproduktion. Anläggningarna är dyrare att bygga. Samtidigt producerar de mer kraft per enhet. Kärnkraft innebär också ett slags koncentration av riskerna. Avfallet är radioaktivt men litet till volymen.

Med koncentrationen följer nackdelar – men också fördelar. Om det går riktigt illa, som i Tjernobyl, blir skadorna stora. Men risken för sådana olyckor är mycket liten.

Med fossila bränslen är riskbilden den omvända. Det sker utsläpp hela tiden som förstör miljön och successivt stärker växthuseffekten. Skadan är kontinuerlig och säker i stället för oviss och, om den sker, plötslig.

Kärnkraftsmotståndare gör ett stort nummer av hur stora kostnaderna skulle kunna bli vid en olycka. Så länge reaktorägare inte måste försäkra sig så att de skulle kunna betala för skadorna vid ett värsta tänkbara scenario betraktar de kärnkraften som subventionerad.

Grundprincipen att varje energislag ska bära sina egna kostnader är sund. Utredningsförslaget som presenterades i går innebär i princip ett obegränsat skadeståndsansvar. Gränsen för hur stora belopp som ägarna finansiellt garanterar föreslås samtidigt bli kraftigt höjd.

Teoretiskt skulle en olycka kunna inträffa som ger skador som överstiger detta belopp. Men teoretiskt kan också koldioxidutsläpp leda till mycket större klimatpåverkan än vi i dag räknar med.

Viktigare än att spekulera om kostnaderna för teoretiskt möjliga värsta scenarier är att utgå från det vi faktiskt vet. Dit hör att kärnkraft i motsats till vindkraft ger stabila, väderoberoende kraftleveranser. Dit hör också att kärnkraft och kolkraft i praktiken förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. Stängd kärnkraft innebär mer kolkraftsproduktion än om kärnkraften inte stängs. På motsvarande sätt minskar en ersättning av gamla kärnkraftsreaktorer utrymmet för fossila bränslen.

Vindkraft och andra alternativa energikällor kommer under överskådlig tid att vara för små och för subventionsberoende för att i grunden ändra det förhållandet. Och i valet mellan kärnkraft och fossila bränslen är den förra tveklöst att föredra.