Personkryssen i EU-valet ser ut att ändra partiernas val av kandidater. Det är utmärkt. Partiernas ledningar måste dra slutsatser av detta och nominera starkare personer.
I Sverige röstar vi på parti, inte person. Det brukar vara valforskarnas slutsats också när vi andra tycker oss se en tydlig effekt till exempel av en långvarig, föga populär partiledare.
Sant är att när väljare tillfrågas om vad som avgjort deras val är det i allmänhet den uppfattning de har om var partiet står i viktiga samhällsfrågor som arbete, miljö, skola och skatter. Så må det vara i de allmänna valen men EU-valet är annorlunda. Där syns personlighetens roll i politiken.
I dag får vi veta hur våra kryss, som den här gången var många, har utfallit. Med allra största sannolikhet har de precis som förra gången gjort skillnad. I stället för Ella Bohlin skickar Kristdemokraterna Alf Svensson till Bryssel/Strasbourg. Och på den moderata listan blir det inte de fyra översta kandidaterna som reser, på ett tidigt stadium tog Anna Maria Corazza Bildt ett par kliv upp från den åttonde plats där partiet placerat henne. Annars är det i allmänhet toppkandidaterna som fått en extra skjuts och kryssats. Starkast mandat alla kategorier får Marit Paulsen som inte bara toppade Folkpartiets lista och drog upp partiets valresultat utan också fick ett kryss av varannan FP-väljare.
Socialdemokraterna har alltid ogillat personvalet och ställt partiet före personen, likväl kryssar deras väljare i lika hög grad som andra. Möjligen kommer de också i år att flytta om på listan fast inte lika drastiskt som 2004, när nummer 31 fick en av partiets fem platser i parlamentet. Väljarna lyckas alltså ändra i partiernas listor trots att det också i EU-valet finns en spärr: fem procent av partiets röster i hela landet krävs för att ta sig förbi och få mandat. För Socialdemokraterna är det cirka 37 000 kryss, för Moderaterna 28 000, inte många på grund av det låga valdeltagandet.
Märkligt nog tycks denna sanning ha svårt att få fäste i partikanslierna. De svenska partierna fortsätter att toppa med lojala men uttjänta partiarbetare, oprövade ungdomar och så undantaget: Tanten. Att förre partiledaren Alf Svensson hamnade på valsedeln tycks ha varit en panikåtgärd, när Kristdemokraterna började frukta att de skulle mista sitt mandat.
Just Kristdemokraterna var annars tidiga med att skicka en känd och engagerad person till Bryssel, Anders Wijkman som förvisso hade politisk erfarenhet men knappast sågs som en partiman.
Han visade också att personen kan göra skillnad.
Det är naturligtvis en smärtsam insikt för de partilojala, men personvalet kräver andra kandidater än partivalet. Kandidater som har auktoritet och självständighet, kandidater som kan svara för hur de agerar och – inte minst viktigt – kandidater som har en egen ställning utanför partiapparaten.
Kommunalråd och ungdomsförbundsordförande i all ära, men är EU-parlamentet verkligen den plats där de kan göra skillnad?
Det finns nackdelar med personval, kändisfaktorn kan slå fel, men just när det handlar om Sveriges fåtaliga företrädare i den stora europeiska församlingen spelar personligheten en avgörande roll. Och det åt två håll: för att ge röst åt oss i parlamentet och för att låta Europa märkas på hemmaplan.
DN