Men Thatchers tid vid makten, 1979–90, präglades av dramatiska förändringar i Storbritannien och världen som gjorde båda till bättre ställen. Landets ekonomiska nedgångsspiral, som startat långt före andra världskriget, vände uppåt. Samtidigt hade hon sin del i att kalla kriget tog slut.
Ett av hennes första öknamn var ”Thatcher the milk snatcher”, från när hon som utbildningsminister avskaffade gratismjölken i skolan. Det var den ena sidan av hennes kontroversiella image, som fick den politiska vänstern att ilsket vilja driva ut högerspöket. Den andra var en övertygelse och en principfasthet som tjänade brittisk ekonomi väl.
Djupt indignerad över att Tories marknadsvänlighet hade börjat vackla ryckte hon 1975 åt sig partiledarposten. De närmaste åren tyngdes landet av stagflationen, kombinerad med fackföreningarnas missbruk av sin ställning. ”Missnöjesvinterns” strejker och kaos avgjorde valet 1979 till Thatchers fördel.
Kärnan i thatcherismen var att befria ekonomin från statens kvävande hand. Praktiskt innebar det budgetdisciplin, nedskärningar i offentliga utgifter, sänkta marginalskatter, privatiseringar av gamla statliga monopol och indragna subventioner till olönsamma industrier. Rusande arbetslöshet utlöste protester, men en sundare grund för ekonomin lades.
Andra mandatperioden fullföljdes striden mot facket, med kolgruvestrejken 1984–85 som den stora vattendelaren. Thatcher vann en flexiblare arbetsmarknad som blev en central pusselbit i den mer dynamiska ekonomi som skapades.
Till vänster uppfattades offentliga besparingar som en attack mot all anständighet. De åtstramningar David Camerons regering genomför i dag är dock mer radikala än något Thatcher vågade sig på.
Även stora politiker behöver hjälp av tajmning, och Falklandskriget 1982 blev en avgörande vändpunkt. Själv tvekade Thatcher aldrig inför att ta tillbaka öarna efter den argentinska militärjuntans invasion. Kriget utlöste en patriotisk våg som fick hennes popularitetssiffror att stiga brant.
Under hela sitt liv var hon en orubblig motståndare till allt vad kommunism hette, och särskilt till Sovjetimperiet. Parhästen Ronald Reagans upprustning av det amerikanska försvaret bidrog till att knäcka den sovjetiska ekonomin. Thatcher hejade på, men tog också chansen att stötta Michail Gorbatjovs reformer.
Med Berlinmurens fall uppstod chansen till ett återförenat Tyskland, men något sådant ville Thatcher inte veta av. Detta var ett misstag, men både hon och Frankrike blundade för historiska realiteter. Att hon avfärdade Nelson Mandela som terrorist är att hänföra till samma kategori.
Thatcher tycktes ständigt befinna sig i konflikt med EU, och brännmärkte ivrigt slöseriet i Bryssel. Hon var för den gemensamma marknaden men alltid emot en federal superstat. Kritiken ökade med åren, även om hon ansåg att Storbritanniens plats var i unionen. Det var efter Thatcher som Tories ökenvandring i Europafrågan började.
När Labour återvände till makten med Tony Blair återställdes aldrig den fackliga makt Thatcher brutit. De marknadsliberala reformerna blev också kvar. Utan Thatcher hade det varit betydligt svårare för Blair att vrida sitt eget parti mot mitten och göra det regeringsdugligt.
Margaret Thatcher var noggrann och envis, men också arrogant och dominant. Hennes hatade nya kommunalskatt, men också hennes sätt att köra över människor, fick till slut supportrarna att vända sig bort. 1990 tvingades hon avgå som premiärminister efter en intern partirevolt.
Järnladyn väckte alltid starka känslor. Men hon gjorde om Storbritannien till något större än vad det var.