Det skulle bli ett gladare parti med en Lars Ohly i mjukare tappning. Kommunistspöket skulle tvättas bort för gott och en bredare väljargrupp lockas till Vänsterpartiet. Strategin var klar när 2006 års valnederlag skulle vändas till valvinst 2010. Det gick sådär. När Vänstern bjöds in med armbågen till den rödgröna alliansen var det början till slutet för oppositionens chans att ta över regeringsmakten.

Efter valet har både Socialdemokraterna och Miljöpartiet bytt partiledningar. Var och en ser som sin främsta uppgift att vässa den egna profilen. Håkan Juholt säger sig vara nöjd med att ha placerat Socialdemokraterna i centrum av svensk politik igen. Gustav Fridolin – än så länge i högre utsträckning än Åsa Romson – har lyckats lyfta fram frågor som inte brukat förknippas med Miljöpartiet, inte minst industri- och utbildningspolitik.

Och där står Lars Ohly utan riktiga kompisar. Det är knappt ens att partiets fortsatt dalande opinionssiffror uppmärksammats, när medierna koncentrerat sig på de mindre allianspartiernas problem.

Vänsterpartiets ledare vill väcka liv i den rödgröna oppositionen med en gemensam utgiftspolitik (DN Debatt 5/7), där inte bara jobbskatteavdraget ska stoppas utan även utgiftstaket spräckas.

Här finns hela godisskålen med söta karameller till utbildning, järnväg, miljonprogramsområden, vårdplatser, primärvård och höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar. Ingen kan kalla det ondsint politik, det är bara det att Vänsterpartiet som vanligt har lättare att kortsiktigt spendera pengar på dyra reformer än att skapa förutsättningar för långsiktig välfärdstillväxt.

Men Lars Ohly får knappt tala om innehållet i sitt utspel. För alla vill veta hur och varför Ohly tänker klamra sig fast vid partiledarposten. En majoritet av Vänsterpartiets distriktsordförande vill att han ska gå före nästa val (DN 5/7).

Lars Ohly försöker fortsätta att le. Förklarar i radions P1 att det är naturligt med kritik när opinionstalen sjunker. Att det är kongressen och inte partidistrikten som avgör. Tvåpartiledarsystem tycker han inte om men kan tänka sig ändå. Och partiledarposten är inte allt – han kommer fortsätta att vara engagerad i partiet i alla fall.

Frågan blir inte mindre av det. Varför vill karln sitta kvar? Lars Ohly försöker göra om sig själv. Inför Almedalstalet förklarade Ohly att han valt en linje med mindre agitation. Han liknande det själv vid Fredrik Reinfeldts breda anslag.

Samtidigt är det inte Lars Ohlys stil. De flesta – oavsett politiska sympatier – kan se att Ohly gör sig själv bäst rättvisa bakom mikrofonen när han är upprörd. Det klickar till när han, mitt i försöket att vara mild, slår till mot SD och Jimmie Åkesson eller jämför Fredrik Reinfeldt med en furste på regeringstronen.

Ohlys stora problem är att han inte har gjort upp på allvar med partiets historia. Vänsterpartiets kris är på det viset starkt förknippad med Ohly, som snarare vridit klockan tillbaka än fört partiet framåt. Att motvilligt sluta kalla sig kommunist duger inte när man är ordförande i ett parti som vägrade se sanningen bakom muren.

Frågan är om Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot och tidigare Europaparlamentariker, är rätt person att vända partiets utveckling. Han har en mjuk framtoning, men är samtidigt dogmatisk i sin kritiska syn på EU, där han i många år verkade som parlamentariker.

Är det något Vänsterpartiet behöver för att åter vinna relevans i svensk politik så är det en förnyelse där det politiska innehållet breddas och man vågar förhålla sig till världen som den ser ut i dag.