Brittiska Labour har bestämt sig: det blir Ed Miliband som ska leda partiet, inte hans bror David. Hur stora de politiska skillnaderna mellan dem egentligen är kan diskuteras. Valet kan ändå visa sig bli bekymmersamt för Labour.

Partimedlemmarna och parlamentsledamöterna föredrog David, och det var fackförbunden som såg till att det blev Ed. Facket tror sig ha utsett en vänsterman, en traditionalist, och inte någon ny upplaga av Tony Blair. För även om Blair vann tre val och lät Labour prenumerera på makten i 13 år var han måttligt intresserad av politiska beställningar från fackföreningsrörelsen.

Nu mobiliserar facket mot den nya koalitionen mellan Tories och Liberaldemokraterna. Inom en månad ska regeringen berätta hur de nedskärningar ska göras som krävs för att komma till rätta med det gigantiska budgetunderskottet på över 10 procent av BNP. David Miliband var den ende av kandidaterna till Labourledarposten som vägrade lova delta i fackets planerade protester.

Broder Ed har svävat på målet när det gäller krafttag mot budgethålet. Ed Miliband lutar också mer åt den gamla Labourpolitiken som ledde Storbritannien ned i träsket och som byggde på en ständigt och stort expanderande stat. De offentliga finanserna gick minus i Labourland redan före finanskrisen.

Labour kan i dagsläget glädjas åt goda siffror i opinionsmätningarna. Många räknar med att regeringen ska rasa i popularitet när nedskärningarna verkligen börjar bita. Men Ed Miliband borde snegla lite på Sverige, där de rödgröna ansågs ha en ointaglig ledning i opinionen men där alliansregeringen segrade i valet på ekonomisk kompetens. Att bara säga nej är riskabelt.

Margaret Thatchers makttillträde 1979 var starten på en 18 år lång ökenvandring för Labour. Den vänsterkurs partiet höll fram till Blair fick stöd på fackliga kontor och i norr, men ratades av medelklass och mittenväljare i söder. Ed Miliband står nu inför samma vägval: ta upp kampen om mittfältet eller prioritera kärnväljarna.

Övriga Europa kryllar inte direkt av inspirerande exempel på socialdemokratiska partier som har klarat balansgången. Inte heller har den djupa ekonomiska krisen gett dem någon hjälp. Vacklande marknader och bonustörstiga finansmän har inte fått folk att vända sig vänsterut.

De tyska socialdemokraterna, SPD, fick 23 procent i förra årets val och ligger kvar på en låg nivå trots den borgerliga regeringens motgångar. Efter sin andra valseger 2002 försökte Gerhard Schröder reformera både arbetsmarknad och sjukvård. En del fungerade, men SPD förlorade besvikna arbetare samtidigt som medelklassen inte blev övertygad.

Under helgen höll SPD extrakongress, och partiet slår nu definitivt back: mer reglering av marknaden, ökad statlig roll i ekonomin, höjda skatter. Partiledaren vill åter sänka pensionsåldern, som höjdes för att tyskarna skulle ha råd med ett åldrande folk.

Franska Socialistpartiet lovar också en återställare av pensionsåldern, om president Sarkozy lyckas höja den. Opinionsmätningarna säger att socialisterna kan vinna valet 2012, men i så fall beror det mer på Sarkozy än på fräscha idéer.

Socialdemokratin mår bäst när det finns något att fördela, när resurserna räcker till att höja barnbidrag och låta offentliga sektorn växa. Däremot stirrar man vilset på en ny tid där lättrörliga människor föredrar valfrihet framför att stat och kommun ska göra allt.

Tony Blair är ingen sagofigur. Även svenska socialdemokrater har haft en historia av förnyelse. Men i dag är bristen på lösningar det gemensamma för den europeiska vänstern.