Att politiken betonar skillnader och underskattar likheter är logiskt. Medierna förstorar avvikelserna ytterligare, eftersom harmoni ter sig rätt trist. Av onsdagens utrikesdebatt i riksdagen är det sålunda lätt att förledas att tro att ett eventuellt erkännande av en palestinsk stat i detta nu är den livsavgörande frågan för Sverige. Så är inte fallet.
Debatten om regeringens utrikesdeklaration visade framför allt den breda enigheten. Det är en styrka för Sverige som land. Så är det också en följd av att politiken styrs av gemensamma värderingar, som även omfattas av övriga EU-länder. Världen bryr sig mer om Sverige om vi framför våra synpunkter som en del av Europa. I riksdagen är det Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som skiljer ut sig genom att avvisa EU som idé.
Med detta sagt förtjänar Palestinafrågan ändå en diskussion. Att palestinierna har ledsnat på åratal av fruktlösa fredssamtal med Israel är lätt att förstå, liksom frustrationen över en bosättningspolitik som hotar att undergräva Västbanken som bas för en statsbildning. I höstas gick i stället president Mahmoud Abbas till FN och begärde ett erkännande av en palestinsk stat.
Bara säkerhetsrådet kan godkänna denna status, vilket USA:s veto ser ut att stoppa. I FN-organet Unesco valdes dock Palestina in som medlem. EU hade ingen gemensam hållning; Frankrike sa ja, Tyskland nej, Storbritannien lade ned sin röst. 14 länder röstade emot, däribland Sverige, eftersom Folkpartiet drev igenom sin vilja.
Klokast hade varit att avstå från att delta i voteringen, både för att regeringen är oense och eftersom ett nej skickar en olycklig signal till palestinierna. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin drar slutsatsen att regeringen är paralyserad. Men om total enighet om allt är nödvändig kan vi utesluta en rödgrön regering för eviga tider.
I sak skulle ett FN-medlemskap för Palestina inte häva dödläget. Förutsättningen för en långsiktig och hållbar tvåstatslösning – Sveriges inställning sedan länge – är ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Ett sådant måste till exempel rita en ny gräns som modifierar 1967 års karta.
Ahlin hävdar att alla folkrättsliga kriterier för ett svenskt erkännande är uppfyllda. Men dit hör kontroll över ett territorium. Någon sådan existerar inte, även om man bortser från oklarheten om var gränserna ska gå.
Dels har, som utrikesminister Carl Bildt påpekar, Israels armé den yttersta makten på Västbanken. Att önska bort detta faktum leder ingenvart.
Dels har terrororganisationen Hamas makten i Gaza, den andra delen av ett framtida Palestina. Hamas vägrar fortfarande erkänna staten Israels rätt att existera. Kaoset i Syrien har berövat rörelsen dess högkvarter i Damaskus, men det skapar inte i sig vänskap med Israel eller ens mellan PLO och Hamas. Så vilket Palestina skulle Sverige erkänna?
Enklast att konstatera är därför att fallet är komplicerat. När det finns en FN-resolution att ta ställning till ska Sverige göra det. Vår utrikespolitik står inte och faller med ett snabbt beslut.
Allt var nu inte ”hål i huvudet” (Ahlins ord om FP). Både Bildt och andra debattörer nämnde också ståndpunkter som förenar. Ahlin ansåg att UD skött turerna kring de fängslade svenska journalisterna i Etiopien föredömligt. Inte heller fallet Dawit Isaak i Eritrea ledde till invändningar. Afghanistan, som ofta spelat en stor roll i tidigare års utrikesdebatter, ägnades knappt en fotnot.
Militära insatser utomlands måste ha brett stöd för att vara genomförbara. Man ska inte söka politisk strid för stridens skull, sa Ahlin, och det hade varit ännu bättre om han inte tillsammans med Håkan Juholt hade gjort just det kring Jasplanen i Libyen.
Blodbadet i Syrien är den mest akuta punkten på den internationella dagordningen. Sverige löser inte problemet på egen hand. Enighet i riksdagen – och EU – om nödvändigheten av Assaddiktaturens fall är dock inte att förakta.