Det är inte god vilja som saknas när Maria Larsson trasslar in sig i en härva av dubbla budskap när det gäller ekonomisk ersättning till vanvårdade barn.
Tvärtom har barn- och äldreministern vid flera tillfällen uttryckt stark medkänsla med de barn som staten skulle skydda, men som i stället misshandlades och utsattes för övergrepp sedan de omhändertagits och placerats på barnhem eller fosterhem.
När utredaren Kerstin Wigzell överlämnade den så kallade upprättelseutredningens slutbetänkande verkade Maria Larsson djupt berörd. Barnhemsbarnens berättelser är förfärande, förskräckande och måste föras fram i ljuset, förklarade ministern vid en presskonferens i februari 2011.
Hon lovade en officiell ursäkt från staten och skulle också överväga ekonomisk ersättning på ett rättssäkert sätt. Med alla dessa beklaganden och halvlöften bidrog Maria Larsson till att förväntningarna steg inför regeringens kommande beslut. Ministerns uttalanden kunde tolkas som utfästelser om kompensation så snart det fanns ett rättssäkert system.
Inte konstigt att besvikelsen och upprördheten därför blev stor när Maria Larsson härom dagen gav besked om att det inte blir någon ersättning. Det finns ingen rättssäker ordning för kompensation till drabbade, hävdade hon. Därför blir det ingen ersättning alls.
Det är en egendomlig förklaring.
Visserligen har flera tunga remissinstanser – Advokatsamfundet, Stockholms universitet, Uppsala universitet – pekat på svagheter i Wigzells utredning. Förslaget innebär låga beviskrav för påstådda övergrepp, vilket kan leda till utpekanden av enskilda fosterföräldrar som inte har möjlighet att försvara sig.
Dessa invändningar bör tas på allvar.
Men det kan inte vara omöjligt att skapa ett system som garanterar sekretess och ger utpekade möjlighet till genmäle i någon form. Det finns fungerande regelverk i flera andra länder, till exempel Irland och Norge. Juristerna i Regeringskansliet borde ha fått ett tydligt och klart uppdrag att utforma en rättssäker ordning i Sverige.
Det är också märkligt att Maria Larsson hävdar att systemet skulle bli orättvist eftersom enbart barn som vanvårdades under perioden 1920–1980 skulle få ersättning. Den tidsgränsen sattes ju av regeringen, som juridikprofessor Mårten Schultz påpekade på DN Debatt i går.
Att Maria Larsson gör ett nytt lappkast och bjuder in den rödgröna oppositionen till samtal förstärker intrycket av politisk förvirring. Ministern behöver anlita skickliga jurister i stället för att ropa på hjälp från de rödgröna i riksdagen. Det är inte politisk vilja som saknas, utan tillräckligt bra och väl genomtänkta förslag.
Staten har ett stort ansvar när barn omhändertas, placeras i fosterhem eller på institutioner och sedan misshandlas och kränks. Att ge pengar för lidandet är en futtig kompensation, men kan bidra till en känsla av upprättelse. Det är nödvändigt och inte orimligt dyrt.
Mellan 2.000 och 5.000 vanvårdade, misshandlade och i dag vuxna barn skulle enligt upprättelseutredningens beräkningar begära ersättning. Med en kompensation på 250.000 kronor per person skulle det innebära en kostnad på mellan 500 miljoner och 1,25 miljarder kronor utslaget på flera år.
Sverige har råd med en sådan reform. Men då räcker det inte med Maria Larssons goda vilja, hon måste också ha politisk kraft.