Det är inte särskilt förvånande att Saabtillverkade pansarvärnsvapen nu dykt upp hos terrorgerillan Farc i Colombia.

Svenska regeringar har varit notoriskt dåliga på att följa de egna reglerna kring vapenexport. Dessutom är det som professorn i underättelsetjänst, Wilhelm Agrell, påpekade i Svenska Dagbladet (1/8): tillverkarens kontroll upphör vid leverans.

Vapnen, som levererades till Venezuela på åttiotalet, påträffades av den colombianska armén förra sommaren då de intog ett gerillafäste. Colombia har länge anklagat Venezuela för att stödja Farc. Nya uppgifter i bland annat New York Times ger skäl att tro det.

Vapenskandalen gör Sverige till en part i konflikten och tillför onödigt bränsle till den upptrappade stämningen mellan länderna. I juli kallades den venezuelanska ambassadören hem från Colombia. Båda länderna har uppenbara demokratiska brister med presidenter som gärna sätter rättsstatens principer på undantag.

I torsdags bestämde sig Inspektionen för strategiska produkter (ISP), som ansvarar för kontroll av svensk krigsmaterielexport, att tills vidare inte sälja mer vapen till Venezuela. Det beslutet borde ha kommit för länge sedan.

Att president Chávez inte skulle hedra det svenska slutanvändarintyget kan knappast ha kommit som någon överraskning för ISP. Intyget ska garantera att exporterade vapen inte levereras vidare. Sedan den självutnämnde revolutionären Chávez kom till makten har Sverige sålt krigsmateriel till Venezuela för ungefär en halv miljard kronor.

Lika graverande är det att ISP förra året gav klartecken åt Saab att påbörja förhandlingar med Colombia om radarsy­stemet Erieye. Landet plågas av världens just nu längst pågående interna väpnade konflikt. President Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik” är allt annat än demokratisk.

Fallen Venezuela och Colombia belyser på ett flagrant sätt de moraliska problem som varje vapenexporterande land ställs inför. I Sverige är denna politik en konsekvens av efterkrigstidens önskan om en självförsörjande försvarsmakt med tillhörande industri. Med kalla krigets neutralitetspolitik fanns (åtminstone på papperet) en logik bakom självförsörjningsprincipen.

När försvaret ställer om från invasionshot till insats blir exportens moraliska dilemma svårare att hantera för ansvariga politiker. Det stod än en gång klart när handelsminister Ewa Björling frågades ut av Sveriges Radio förra veckan. Hon bollade gärna över ansvaret, ömsom till ISP och ömsom till utrikesminister Carl Bildt.

De svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport är relativt strikta. Problemet är att de inte följs. Regelverket säger att exporttillstånd endast får ges om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl. Det bör inte ges till länder som befinner sig i, eller är på väg mot, intern eller extern väpnad konflikt. Särskild vikt ska också fästas vid respekten för mänskliga rättigheter.

Att då låta vapentillverkaren Hägglunds inleda diskussioner med Saudi­arabien om granatkastare är inte bara ett moraliskt problem. Det är ett brott mot regelverket. Detsamma kan sägas om försäljningen av Jas-plan till Thailand och luftförsvar till Pakistan.

Regeringen ser mellan fingrarna när det kommer till vapenexporten. Att följa de regler som finns kan inte vara för mycket begärt.

 DN