Distriktsläkarna tar emot fler patienter. Sjukhusläkarna något färre än för fem år sedan. Samtidigt har antalet sjukhusbäddar minskat. Vad gör egentligen sjukhusläkarna?
Det är svårt att beskriva Sveriges hälso- och sjukvård eftersom det finns lika många sanningar som det finns landsting. Men generellt måste ändå sägas att tillgängligheten inom primärvården genomgått en mindre revolution. Vid många vårdcentraler där det tidigare var svårt att ens komma fram på telefon är det nu hyfsat lätt att till och med boka in ett besök. På många håll erbjuder primärvården nu ”lättakuter” utan tidsbokning. I Stockholm går det att träffa en primärvårdsläkare fram till klockan 22.00 sju kvällar i veckan.
Det är i grunden bra. Men den fråga som måste ställas är om de ekonomiska ersättningssystemen är kostnadsdrivande och om skattebetalarna får tillbaka satsade pengar i form av ökad folkhälsa. Pengarna tas trots allt från ett annat potentiellt utgiftsområde. Slutenvården, till exempel. Och i valet mellan service och högkvalificerad vård för dem med cancer respektive influensa, måste lojalitet och pengar i första hand gå till de svårast sjuka.
Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har i en rapport sammanställt kostnaderna för hälso- och sjukvård i Sverige för år 2009. I ett avsnitt redovisas förändringarna årsvis mellan 2004 och 2009. Där hittar man de siffror som bekräftar den bild från patienter, distriktsläkare och sjukhusläkare som skymtat fram under de senaste årens medierapportering. Trots att läkare och sjuksköterskor kontinuerligt blivit fler och trots att vårdplatserna blivit färre hinner sjukhusläkaren med färre besök än tidigare. Så har det sett ut länge. Sveriges sjukhusläkare ligger i världsbotten när det gäller den tid som ägnas åt direkt patientarbete. Och den skumma paradoxen lyder: ju fler sjukhusläkarna blir, desto mindre patientarbete tycks de hinna med.
Inom primärvården är siffrorna de omvända. Från 12,5 miljoner besök år 2005 till 14 miljoner år 2009, en ökning med en och halv miljon patienter på fem år. Det skulle kunna förklaras av att distriktsläkarna blivit mer effektiva. Men också av att de tar emot lättare patienter som inte kräver lika mycket tid eller omsorg. Sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan.
I landsting som Halland och Stockholm, som gått i bräschen för denna ”kundtillvända” primärvård, torde det vara svårt att hitta några distriktsläkare som inte ägnar mer tid åt direkt patientarbete. Men hur är det med effektiviteten på sjukhusen?
Att antalet vårdplatser har minskat kan till viss del förklaras av förbättringar, av att man inte behöver ligga på sjukhus lika länge som förr. Det finns förstås inget egenvärde i att fylla sjukhussängar med människor som inte behöver dem. Samtidigt rapporteras då och då om kliniker på bristningsgränsen. Kanske har i vissa landsting omsorgen om de relativt sett friska skett på bekostnad av de tveklöst sjuka. Men att smärtgränsen för antalet sjukhusbäddar på sina håll kanske nåtts, eller till och med passerats, är inget bevis för att skattebetalarna får ut vad de borde av sjukhusläkarna. Det må saknas sängar, men saknas det verkligen doktorer?
I boken ”Den sjuka vården” (Ekerlids förlag) av Monica Renstig med flera, finns de svarta siffrorna. Sjukhusläkarna tar emot 2,17 patienter per dag och det är en siffra som stadigt sjunkit. Mindre än en femtedel av arbetstiden ägnas åt direkt patientarbete, fyra femtedelar således åt annat.
Så här kan det inte fortsätta. För att ta hand om en allt äldre och allt sjukare befolkning kommer vi att behöva varenda tänkbar skattekrona. En bra början är att landstingen ser till att vi får någon form av rimlig utdelning av de pengar vi lägger på sjukhusen i dag. Där är vi alltså inte än.