En väldig kurs i nationalekonomi med specialisering på valutafrågor. Så ter sig den pågående folkomröstningskampanjen. Däri ligger också förklaringen till den olust och osäkerhet som många väljare känner. Det är något av den gamla filosofilärarens slutsats - förvirring fast på en högre nivå - över det hela.

Därför vill vi här pröva en annan ansats. Frågan på valsedeln är visserligen enkel - ska kronan bytas mot euron - men den rymmer något mer. Det handlar om vad som händer i och med vår del av världen och hur vi vill ställa oss till det.

Om man vill skriva Europas historia går det att ta avstamp i antiken, det går också att välja kristendomens och påvedömets uppkomst eller Karl den stores rike och hans kröning i Rom juldagen år 800. Gör man så blir fortsättningen under många århundraden en serie uppdelningar. I olika kejsardömen, i olika kyrkor, i olika furstestater och så efter revolutionskrigen runt förrförra sekelskiftet i olika nationalstater.

Efter 1900-talets två förhärjande krig och efter kontinentens klyvnad efter ideologiska linjer står vi vid millennieskiftet inför en ny möjlighet - en union av stater förenade genom nära ekonomiska band och genom demokratiska styressätt.

Det är ett tillfälle som ingen annan generation i vår världsdels flertusenåriga historia fått. Demokratin är förvisso antik, men demos, det vill säga folket, har inte förrän nu kommit att omfatta både kvinnor och män, både rika och fattiga. Ekonomiskt var Europa visserligen sammantvinnat under några årtionden före det första världskriget, men inte i samma grad och inte på samma nivå som den gemensamma marknad vi nu är på väg att genomföra.

Och detta europeiska samarbete är ännu inte femtio år! Romfördraget som de sex ursprungliga stiftarländerna skrev under 1957 hade sin föregångare i kol- och stålunionen av 1952. Länge såg projektet ut som en plan för att skapa sämja på kontinenten i väst. Men sedan den franske presidenten Charles de Gaulle lämnat scenen fick det växtkraft. Sex blev tolv.

Ännu för femton år sedan var det uppenbart att så värst många fler skulle det inte kunna bli (tänkbara medlemmar var de sex i resterna av Efta, den rivaliserande frihandelsorganisationen.) Men om åtta månader ansluter tio nya stater, bland dem de första från det forna kommunistiska östblocket. Och om några år säkert ytterligare ett par stater, och så snart de uppfyller kraven kommer länderna på Balkan att anmäla sig. Därtill närmar sig Turkiet EU-medlemskap, den europeiska kretsen blir allt fulltaligare.

Men den har luckor. Schweiz är en mitt i Europa, Norge och Island är andra i utkanten. Danmark är en halvhjärtad medlem sedan trettio år tillbaka och Storbritannien sträcker sig ännu med en arm över Atlanten samtidigt som dess grepp om kontinenten blivit allt fastare.

För Sverige har murens fall och den nya europeiska enheten bjudit ett historiskt avgörande tillfälle. Äntligen kan Sverige utan att frukta för angrepp från stormakter i öster eller söder ansluta till det gemensamma Europa. Äntligen kan Sverige söka hävda sina intressen i den miljö där vi hör hemma. Äntligen kan Sverige vara med om att förändra den del av världen där vi bor och i en större gemenskap påverka världen därutanför.

Den chansen tog också en majoritet av oss i omröstningen på hösten 1994. Eller gjorde vi inte det? Var det enbart för att rädda så mycket som möjligt av den egna plånboken som vi sade ja till medlemskapet?

Nej. De allra flesta kände säkert stor glädje över att sovjetväldet försvann. Engagemanget för de baltiska länderna visade sig på torgmötena men fram förallt senare i stödinsatser, studieresor och i de nya affärskontakterna. Utvidgningen, det vill säga att de nya demokratierna i öst skulle få bli EU-medlemmar, har haft hög prioritet på den svenska regeringens politiska dagordning, och för det har det funnits ett gott opinionsstöd.

Men med vårt eget EU-medlemskap är det något av att inte se skogen för bara träd. Efter de historiska omvälvningarna 1989-1991 kom vardagen. Och till vardags är det inte många som går omkring och känner historiens vingslag, än mindre funderar över dess utvecklingslinjer. Allra minst som våra politiker är av den kamerala typen. Vård-skola-omsorg har varit omkvädet i svensk politik under de år, då Europa förändrats så starkt.

Och så står vi här nu inför ett avgörande av större dimensioner än vilka sedlar vi ska ha och vilken bank som ska garantera dem. Då kan det vara bra att luta sig bakåt, se detta större mönster och ställa sig frågan: varför ska inte vi i Sverige vara med de andra och bygga vidare på detta nya, gemensamma Europa?

dn 4/9 2003