Det blir bara fler och fler opinionsmätningar. Vid det här laget är många säkert övermätta. Så det är skönt att dagen D äntligen är här och att valet ska göras – på riktigt.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Sven-Erik Österberg, är inte bara mätt på opinionsmätningar. Han anser att de är skadliga. I en intervju i veckan förklarade han att de tar bort intresset för sakfrågorna och kan få både valarbetare och väljare att tro att valet redan är avgjort. Därför borde Sverige överväga att som en del andra länder ha ett förbud mot opinionsmätningar de sista veckorna före valet, menar Österberg.

Delvis är det lätt att hålla med honom. En valrörelse blir torftig om den helt domineras av spekulationer om vem som ska vinna. Under de sista veckorna före valet är det viktigare än någonsin att diskutera de stora frågorna: Hur är läget i vårt land? Vilka är de stora samhällsproblemen? Vad finns det för lösningar? Ändå är idén om ett förbud mot opinionsmätningar helt fel. För det första skulle hemliga mätningar aldrig kunna stoppas. Och finns sådana kommer de sista veckorna före valet att präglas av rykten om verkliga eller påhittade undersökningar.

För det andra ligger en rättvisa i att vi alla får tillgång till ett så gott beslutsunderlag som möjligt. Om publicering av opinionsundersökningar var förbjuden veckorna före valet, så skulle partierna och mäktiga särintressen själva kunna göra mätningar som skaffade dem en kunskap som den vanlige väljaren inte fick tillgång till.

Resultatet av opinionsmätningar bör alltid tas med en nypa salt. Att svara på hur man skulle rösta om det vore val i dag är något annat än att faktiskt rösta och behöva ta konsekvenserna av sitt val. Utfallet av opinionsmätningarna kan dessutom påverka väljarna så att de röstar på ett annat sätt än de skulle ha gjort om de inte fått en indikation på hur andra tänker rösta.

Som socialdemokrat oroar sig Sven-Erik Österberg över att svaga opinionssiffror för hans eget parti ska bli självförstärkande när uppgivenhet sprider sig. Det är inte osannolikt att det finns en sådan effekt. Men den kan också skapa ett tryck i motsatt riktning.

När opinionsmätningarna tyder på att Socialdemokraterna är på väg att göra sitt sämsta resultat i modern tid tvingas missnöjda och frustrerade tidigare S-väljare tänka ett varv till: Vill jag verkligen att det ska gå så dåligt för mitt gamla parti? Tron att valet är på väg att få en viss utgång påverkar väljarna. Det är uppenbart. Men riktigt hur går inte att säga på förhand. Det enda rimliga är att vi alla får tillgång till den information som väljarundersökningarna ger. Sedan får var och en dra sina egna slutsatser.

För en del väljare handlar valet framför allt om att manifestera en hållning, om att visa vilka de själva är och vilka andra människor de känner samhörighet med. Andra plockar ut en viss sakfråga som ligger dem varmt om hjärtat och låter den styra partivalet. En tredje tumregel är att låta rösten bli ett slags betyg på den sittande regeringen. Har den skött sig väl får något av regeringspartierna väljarens röst, annars går denna till ett oppositionsparti.

Dessa tre beslutsmetoder kommer alltid att finnas sida vid sida – inte sällan i strid med varandra inom en och samma väljare. Medborgare som ser de demokratiska valen som folkets chans att utöva kontroll över makthavarna har dock skäl att särskilt överväga den tredje beslutsmetoden.

Det är när vi tar på oss rollen som på en gång kritiska och fördomsfria domare vi sätter politikerna under press. Väljare som alltid misstror makten och vanemässigt röstar mot sittande regering lär politikerna att det inte spelar så stor roll hur de regerar – de får ju ändå bara sitta en mandatperiod åt gången. Det är hoppet om att kunna få förnyat förtroende som pressar dem som har makten att förvalta den med omsorg.

Så låt detta i dag vara huvudfrågan: Har regeringen på det hela taget skött sig väl under de gångna fyra åren?