Vården i Sverige ramas in av hälso- och sjukvårdslagen. Där spikas att vård ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Det är en formulering som är lika vacker som ihålig.

Det säger sig självt att den som får ett hjärtstopp i Kebnekaisemassivet har mycket sämre förutsättningar än den som segnar ned vid Sergels torg. Den som föder sitt barn på ett sjukhus där det inte finns någon intensivvård för barn tar förstås en större risk om något skulle gå riktigt snett än den som har alla tänkbara specialistkompetenser inom räckhåll.

Detta är i grunden förhållanden som det inte går att göra mycket åt. I de delar av landet som är glest befolkade står sjukhusen av naturliga skäl mindre tätt. Så måste det också vara eftersom det inte går att bygga upp någon kvalificerad vård om patienterna är för få.  

Men en helt annan sak är de skillnader i cancervården som DN rapporterade om i går. Här finns inga andra förklaringar än att vissa landsting helt enkelt inte vill betala för den dyrare och bättre medicinen Herceptin för vissa bröstcancersjuka. Och det kostar liv.

Att rätten till liv hänger på vilken sida av länsgränsen man råkar bo på är orimligt. Men vad gör man åt det?

Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm gör inget för att förneka problemet med ojämlikheter inom vården. Han säger till DN att man säkert skulle ha sett motsvarande regionala skillnader om man granskat andra dyra läkemedel. De regionala variationerna är ett uttryck för prioriteringar, menar Holm.

Det är självklart att landsting måste välja. Mindre självklart att den politiska ledningen så ofta väljer att satsa på relativt friska vuxna alternativt avgiftsfri barnsjukvård – och mindre på de sjukaste med de största eller mest kostsamma behoven.

Det fiffiga med demokrati och lokalt självstyre är att väljarna kan rösta bort den majoritet som gör oförsvarliga prioriteringar. Men det förutsätter förstås att medborgarna känner till de val som gjorts. Och vem tror att de 400 kvinnor per år som landstingen inte velat kosta på Herceptin har blivit informerade om att det finns en bättre behandling men att de tyvärr inte kommer att få den?

Politiker ska också vinna val. Och att erövra barnfamiljernas hjärtan ger sannolikt bättre utdelning i valurnan än att erbjuda optimal vård för ett antal dödssjuka kvinnor. Ju osynligare sjukdom och behandling, desto mindre folkligt tryck för rätten till vård. Därför förslår de demokratiska instrumenten just här inte tillräckligt långt.
Men att lagstifta eller på annat sätt reglera en specifik behandling blir också helt galet. I vissa fall är det mer etiskt försvarbart att avstå från aktiv behandling och låta naturen ha sin gång. Någon gång i livet måste människan få dö.

Lars-Erik Holm tror på synliga prioriteringar, öppna jämförelser och nationella riktlinjer. Samtidigt visar statistik från just Socialstyrelsen att den som kommer från socioekonomiskt goda förhållanden har bättre chans att överleva endera av våra tolv vanligaste cancerdiagnoser än de som har det sämre ställt. Det behöver inte bero på att människor längst ned i samhällshierarkin får sämre vård, utan kan kanske förklaras av en rad andra saker. Som till exempel sämre hälsa redan i utgångsläget.

Men tämligen obestridligt torde vara att den högutbildade generellt sett har bättre förutsättningar att själv leta reda på var den bästa vården finns – och se till att få den – än någon från samhällets skuggsida som kanske inte ens har en dator.

Om risken att dö beror på informationsluckor, och om vi accepterar det, då kan vi lika gärna skrota hälso- och sjukvårdslagen. Just så allvarligt är det.

DN 16/3 2011