I Sveriges kommuner låser vårdpersonal dörren till demensboenden utifrån över natten. Vården av svårt dementa kan inte ske i strid mot lagen. Men fullt självbestämmande är heller ingen lösning.
Socialstyrelsens gryningsräd mot 94 demensboenden gav ett sorgkantat resultat. På sex av tio hem låser personalen dörren och går därifrån (DN 18/11). De skandalreportage i SVT:s ”Uppdrag granskning” för en tid sedan, som visade hur hjälpbehövande äldre vid Öjagården i Piteå låstes in ensamma, var alltså inget undantag. Det var mer regel.
Kontrasten mot lagstiftning och tillsynsmyndighetens intention kunde knappast vara större. I juni i år upphävde Socialstyrelsen de föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder som rått för personer med åldersdemens i särskilda boenden. Avdelningsdirektör Anders Pritz sa då att personella resurser inte kunde inskränka den dementes frihet. Om en vilsen själ ville ut på natten, och man inte lyckades avleda, fick man vackert lösa det genom att låta någon ur personalgruppen följa med (DN 20/6).
Det finns ett slags skenhelighet och verklighet som krockar här. Att aldrig använda tvång mot dementa är en vacker, men föga realistisk, tanke. Den bygger på föreställningen att dementa är vuxna, beslutskapabla människor vilket de i ett framskjutet skede av sin demens sällan är. Ofta är de i stället oroliga, stressade och jagande. Nattliga promenader handlar sällan om behovet av en nypa luft. Oftare om att man ska hem till den fru eller man som kanske dog för tio år sedan eller till den arbetsplats man pensionerades ifrån ännu ett par decennier tidigare.
Att respektera dementa kan inte vara att låta dem gå ut barfota i minusgrader. Jämförelsen med barn kan tyckas nedvärderande, men faktum är att en svårt dement kan ha samma behov av att tvingas ta på vinterstövlarna som ett dagisbarn.
Däremot måste tvånget regleras. I Sverige kan vi tvångsvårda människor som utgör en fara för sig själva eller andra på grund av missbruk, psykisk ohälsa eller smittfarlig sjukdom. Gemensamt för dessa olika tvångslagar är att reglerna är glasklara, att prövningen är juridisk samt att den går att överklaga. Detta handlar om rättssäkerhet och om att varje enskild individ har rätt att få sin sak prövad. Någon individuell prövning sker näppeligen på ett boende där man låser dörren utifrån och varenda gamling – oavsett om de behöver det eller inte – får finna sig i att vara inlåsta tills morgonskiftet går på.
Med en tvångslagstiftning för personer med sjukliga förändringar i hjärnan som gör dem oförmögna att ta hand om sig själva skulle både den enskilde och anhöriga ges ett större rättsligt stöd. Frågan är om de har något i dag.
Per-Anders Sunesson från Socialstyrelsen sade i gårdagens DN att de upptäckta inlåsningarna är ett olaga frihetsberövande. Han kan dock inte svara på om Socialstyrelsen kommer att göra någon polisanmälan. Men detta borde prövas rättsligt.
För här finns en intressant fråga. Är det samma brott för en enskild att låsa in sin fru, mamma eller myndiga dotter som för kommunen att låsa in någons mormor? Praktiskt och moraliskt ser vi det på två helt olika sätt, därför att det handlar om två helt olika saker. Detta måste speglas i lagstiftningen. Det gör det inte i dag.
Många – men inte alla – frihetsinskränkningar för dementa skulle säkert kunna undvikas med en rejäl bemanningsökning så att det finns personal att både promenera, duscha och baka bullar nattetid eller vad helst den orolige och förvirrade åldringen kan tänkas behöva. Men det är att lägga ribban orealistiskt högt i en verklighet där det på majoriteten av boendena inte finns någon personal alls – vilket förstås heller inte är rimligt.
Även med en lagstiftning som tillåter tvångsåtgärder mot dementa kan det aldrig vara tal om att låsa in människor och gå därifrån. Vissa skulle säga att resultatet från Socialstyrelsens tillslag visar på behovet av större kommunalt ansvar, empati samt ett bättre (och mindre snålt) upphandlingsförfarande. Men mer än så visar Socialstyrelsen på behovet av mer hårdkokt juridik.