Huvudledare

Vardagen besegrar terrorn

Foto: Magnus Bard

DN 23/3 2016. Terrorismens mål är att krossa vardagen. Det är upp till oss alla att se till att det blir tvärtom.

Filmen visar en tunnelbanevagn i Bryssel. Det är svart utanför. Det förinspelade bandet går på, med inspelning på franska, flamländska och engelska:

”Får vi be om er uppmärksamhet. En incident har just inträffat på linjen. Vi försöker nu lösa problemet. Tack för ert tålamod.”

Och de tålmodiga människorna väntar, i lugn och ro.

Det kommer att bli svårt att besegra Europa.

Siffran över döda och skadade i Belgiens huvudstad växer hela tiden. Terroristerna slog till mot flygplatsen och tunnelbanan, under den tid då trafiken är som mest intensiv. På eftermiddagen tog IS på sig ansvaret för dåden, vilket knappast kom som en särskilt stor överraskning.

Belgiska myndigheter varnade för jihadistiska attacker som hämnd på förra veckans gripande av den misstänkte Paristerroristen Salah Abdeslam. Dagen efter varningen exploderade bomberna på flygplatsen och i tunnelbanan.

Belgien anklagas ibland för att vara riskabelt ovaksamt mot terrorn. Något tycks det ligga i kritiken. Frankrike har en helt annan beredskap – då är det förstås frestande för ogärningsmän att gömma sig i grannlandet där språket delvis är detsamma och möjligheterna att korsa gränsen minst sagt goda.

 

Om några dagar eller veckor kommer planen åter att landa på Zaventemflygplatsen enligt tidtabell.

 

Belgien, liksom hela Europa, måste bli bättre på att bekämpa terrorismen. Gärna med större samverkan över gränserna än vi sett hittills.

Men dagar som dessa är det värt att minnas att ett samhälle med ett hundraprocentigt skydd mot terrorism är ett samhälle som inte är värt att skydda. Den öppenhet som låter oss leva i frihet är samma öppenhet som terroristerna använder för att försöka ta friheten ifrån oss. De försöker, men de kommer inte att lyckas.

Vid attentat som dessa är det ofta samma budskap som upprepas från myndighetshåll: Behåll lugnet. Fortsätt med vardagsaktiviteterna, gå till jobbet, ta hand om familjen – lev som vanligt. ”Be alert but not alarmed”, som brittisk polis uttryckte det på tisdagen.
De lugnande fraserna börjar bli klichéer, något man hör så regelbundet att innebörden nästan går förlorad. Men orden innehåller ett stort mått av sanning.

För visst ställer terroristerna till stor skada och ett omfattande lidande. Liksom administrativa påfrestningar; det kommer att läggas ännu större resurser på övervakning, på polismakt och underrättelsetjänst. Samhället liksom spänner sig, tittar över axeln, iakttar beredskap. Håller sig alert.

För dem som själva skadas eller har anhöriga som drabbas av dåd som de i Bryssel kommer livet aldrig mer att bli detsamma.

Men om enskilda människors sår är permanenta är effekterna på samhället, demokratin och öppenheten tillfälliga. Om några dagar eller veckor kommer planen åter att landa på Zaventemflygplatsen enligt tidtabell. Tunnelbanan kommer att rulla och så småningom stanna även på Maalbeekstationen, där människor kommer att kliva på och av.

Även i övriga Europa, som på flygplatser i Sverige, Storbritannien och Tyskland, vidtogs på tisdagen de vanliga säkerhetsåtgärderna. Men även de monteras snart ner. Kanske blir det nu fler och skärpta kontroller när vi ska flyga, kanske kommer dessa att bli långlivade. Men vi kommer inte att sluta resa för det. New York, Paris, London, Madrid, Ankara, Mumbai – alla är de storstäder som utsatts för de mest avskyvärda terrordåd. Men människorna kommer dit ändå, i stora skaror, som om terrorn aldrig funnits.

Vi behöver knappt uppmanas att leva så normala liv som möjligt. Det sköter sig självt, den stora majoriteten söker normalitet. Minnena lever kvar, men vaksamheten avtar. Det uppstår en vardagens civiliserade jämvikt.

Just den jämvikten är vad terroristerna hatar. De vill ha kamp, blod, upphetsade slagordsskrik. För varje gång hatretoriken tonas ner, för varje gång samhället hanterar terrorhotet resolut men inte hysteriskt, för varje gång medborgarna åter sjunker ner i sitt stillsamma vardagsliv har terrorn förlorat.

Det måste vara oerhört frustrerande för de extrema, för våldets och eldens män och kvinnor, att se hur liten och tillfällig effekt deras ”storslagna ärorika kamp” har på vanligt, vettigt folk.

I återgången till vardagslivets normalitet synliggörs terrorns futtighet, dess maktlöshet. Terrorismens mål är att krossa vardagen. Det är upp till oss alla att se till att det blir tvärtom.

DN Ledare. 23 mars 2016