Det blir förmodligen ingen licensjakt på varg denna vinter heller. Besvikelsen och ilskan lär bli stor på sina håll. Men så var också löftet från förre miljöministern Andreas Carlgren (C) ryggradslöst och illa genomtänkt. Han försökte mildra beskedet om förra vinterns jaktförbud genom att lova ordentliga skjutmöjligheter året därpå – trots att det är en bra bit kvar till målsättningen om en livskraftig och frisk vargstam.
I ett längre perspektiv är ändå den svenska vargens återhämtning i många stycken en framgångssaga.
Det har funnits rikligt med varg över hela Sverige i tusentals år. Men med en alltmer effektiv jakt, brist på bytesdjur, sjukdomar och förgiftning decimerades stammen kraftigt under 1800-talet. Enligt Världsnaturfonden fälldes runt 500 vargar om året på 1820- och 30-talen. Tanken på dessa saftiga jaktsiffror får det kanske att vattnas i munnen på en del skjutglada vargantagonister. Men resultatet blev att det vid förra sekelskiftet bara fanns något hundratal djur kvar. Och 1966, när vargen äntligen fridlystes, var stammen i stort sett redan utraderad.
Så gick det till när rimlig och nödvändig jakt, i syfte att begränsa vargens skadeverkningar, urartade i brutal utrotning av en fascinerande djurart med långa svenska anor.
Men någon gång på 1980-talet beslutade sig några vargar från öster för att Sverige trots allt var ett bra land att bo i. De fem eller sex djuren är anfäder och urmödrar till dagens vargstam. Under drygt ett årtionde lyckades de föröka sig i hög hastighet och vid senaste sekelskiftet hade vi återigen 100 djur. Viltskadecenter beräknar att det i vintras fanns någonstans mellan 230 och 300 vargar. Det är det som är framgångssagan.
Men problemet är uppenbart: Denna nyuppståndna stam vilar på ett för litet antal individer, vilket gör inavel vanligt förekommande. Den varghanne som vandrade in och ner genom Sverige vintern 2011 var så efterlängtad att han sövdes ner och flyttades runt för att de nya generna skulle få så stor spridning som möjligt. Sedan 2000 har ett tiotal vargar invandrat och två har förökat sig. Deras avkomma har medfört en betydande genetisk förbättring.
Avgörande för att invandringen ska kunna öka i framtiden är att Naturvårdsverket lyckas komma överens med Sametinget om att underlätta för vargar att passera genom renskötselområden. I planerna på en förbättrad genetisk status ingår också att utplaceringen av vargvalpar fortsätter.
Den dåliga genetiska variationen är alltså den ena utmaningen. Den andra är attityden från förr, att vargen inte ska få finnas i Sverige. Högljudda grupper av organiserade jägare har fått miljövårdspolitiken att svaja betänkligt. I och med inträdet i EU har vi nämligen förbundit oss att följa art- och habitatdirektivet. Vi har att uppnå och sedan bibehålla en så kallad gynnsam bevarandestatus. För det krävs, vid sidan av större genetisk spridning, även fler djur. Rovdjursutredningen föreslog tidigare i år att stammen borde bestå av ungefär 500 djur för att inte återigen drabbas av inavel.
I går kom så Naturvårdsverkets preliminära besked. I strävan efter en livskraftig vargstam tycks det inte finnas något utrymme för licensjakt. Men miljöminister Lena Ek (C) vill ändå inte helt stänga dörren. Kanske kan EU-kommissionen fås att gå med på någon liten jaktverksamhet, om så bara på marginalen?
Det är inte särskilt troligt. Efter förrförra vinterns licensjakt är svensk vargpolitik under granskning hos kommissionen. Beredvilligheten att gå det svenska egensinnet till mötes är nog rätt liten.
Det kan finnas enskilda, hårt inavlade djur som borde skjutas av. Viss möjlighet till skyddsjakt behövs också. Men bedömningarna ska ske enligt strikta naturvårdskriterier – inte i syfte att lugna en vargfientlig opinion.