Vägen till klimatmötet i Köpenhamn kantas av förhoppningar. Många riskerar att bli besvikna. Så borde det inte vara.
Mitt hemland smälter. Så inledde Mary Simon, ledare för Kanadas inuiter, sitt anförande vid de europeiska utvecklingsdagarna i Stockholm. Ämnet för lördagens stora debatt var klimatförändringarna och förväntningarna på Köpenhamnsmötet senare i år.
Hon berättade om sitt Arktis, om marken som spricker när permafrosten tinar, om hus som går itu eller sjunker ned i sprickorna. På andra sidan jordklotet ligger Mikronesien, ett örike som håller på att dränkas av allt smältvatten. Presidenten Emmanuel Manny Mori förklarade hur saltvattnet ligger som ett lager över hela landet och förstör grödor och dricksvatten. Och hur klimatfrågan för mikroneserna inte är något teoretiskt utan något man lever med varje dag.
Mary Robinson, bland mycket annat tidigare president på Irland, Mario Molina, Nobelpristagare och atmosfärkemist, och Jeremy Hobbs från Oxfam diskuterade vad som möjligtvis kunde bli resultatet av Köpenhamnsmötet. Alla var positiva. Mario Molina menade att det vid sidan om ett moraliskt imperativ också fanns ett ekonomiskt. Att nå målet att inte låta temperaturen stiga mer än två grader kommer att kosta någonstans mellan noll och två procent av den samlade bruttonationalprodukten.
Kalkylen kan ifrågasättas. Men att inte göra någonting är heller inte gratis. Svältkatastrofer, förstörda dricksvattenkällor, migrationsströmmar och naturkatastrofer kostar också. Och ju längre vi väntar med att rätta till grundproblemet, desto dyrare blir det sannolikt.
Jeremy Hobbs klargjorde att det inte finns någon plan B och att ett misslyckande i Köpenhamn kommer att kosta människoliv. Mary Robinson tryckte även hon på och menade att det måste bli ett resultat.
Det finns inga rationella eller moraliska argument för världen att inte formulera ett ambitiöst utsläppsmål nu, även om storlek, takt och medel för att nå målen kan diskuteras.
Men politiken är inte alltid rationell. Sverige drömmer om en utsläppsminskning på 40 procent, bedömare i USA som DN varit i kontakt med menar att det i nuläget inte är möjligt att få med Barack Obama på mer än maximalt 4 procent. Och inte ens det är säkert. Utan kongressens stöd är den amerikanska presidenten bunden till händer och fötter. Det är val till representanthuset om ett år och den som vill bli återvald är sannolikt måttligt road av att hålla valtal på temat att amerikanerna måste ändra sin livsstil och sluta köra så mycket bil.
Indien, Kina och Brasilien är andra jokrar i leken, medan EU-länderna lyckats riktigt bra i sina gemensamma strävanden kring utsläppsmål. Det visar att det går.
Vid sidan av utsläpp talar representanter för flera av länderna om behovet av en ”anpassningsfond”. Ett konto med nya pengar, och inte återanvända biståndspengar, för att bistå fattiga länder med både lång- och kortsiktig hjälp. Många påpekar att problemet är orsakat av den rika världen medan det är de fattiga som tvingas vada i vattenmassorna. Det är sant och därför har väst både en skyldighet och ett egenintresse av att bistå. Frågan är hur det görs bäst.
Handel är bättre än bistånd. Vid handel är parterna jämbördiga, det är de inte vid bistånd. Därför är modellen med utsläppsrätter att sälja och köpa en god idé.
Men mot hotande vattenmassor utanför dörren gör långsiktiga utsläppsmål varken från eller till. Därför måste också någon form av ekonomisk hjälp till. Samtidigt är det viktigt att vi inte låser fast världen i roller av skurkar och offer så som vi kunnat se i den afrikanska debatten där vissa ledare skyllt alla umbäranden på den forna kolonialmakten och inget på dåligt ledarskap och korruption.
Det är viktigt att erkänna skulden och att kompensera den fattiga delen av världen för den. Men att den rika världen orsakat problemet innebär inte att den fattiga inte är en del av lösningen.