I ett av sina självbiografiska verk berättar Ivar Lo-Johansson om hur han klarar sig genom en lång och dyster vinter genom att fantisera om ett par promenadskor. Han ser framför sig hur han en vacker vårdag tar på sig de nya skorna och går från Bastugatan på Söder ner till Den Gyldene Freden.

Man skulle kunna kalla Ivar Lo:s skor för en ”provisorisk utopi” av det slag som den polske filosofen Leszek Kolakowski ivrade för – en mer blygsam dröm om framtiden som ger kraft och tillförsikt när nuet ter sig grått och tröstlöst. Till skillnad från de stora utopierna som oftast kräver en omdaning av männniskonaturen som inbjuder till tvång och våld.

I sina bästa stunder är julen en provisorisk utopi. För den icke-religiöse bär den förhoppningar om gemenskap och kärleksfulla gåvor, för den kristet troende symboliserar den att Gud skickat sin son till jorden för att frälsa mänskligheten.

Men julfirandet kan också bli kvävande, en skenhelig orgie i konsumism och materialism. I stället för att ge hopp och kraft infinner sig en känsla av tomhet. Människor svälter, krig rasar, planeten blir allt varmare – och många av dem som har resurser sticker huvudet i en julklappssäck full av platt-tv-apparater och Ipads.

Denna jul är kanske frestelsen att fly verkligheten starkare än på länge. Även om den globala ekonomin delvis har återhämtat sig från den stora krisen är det svårt att känna tillförsikt inför den närmaste framtiden.

I västvärlden tvingas många länder till kraftiga nedskärningar som ofrånkomligt drabbar de svagare i samhället. I ett globalt perspektiv har krisen inneburit att den framgångsrika fattigdomsbekämpning som drivits i FN:s millennieprogram bromsats upp.

Det gångna året har också bjudit på få framgångar när det gäller att släcka världens konflikthärdar. Fredsprocessen i Mellanöstern är dödare än någonsin och den militära interventionen i Afghanistan rullar vidare utan resultat. De demokratiska framstegen har varit få: i Kina, Nordkorea, Iran och andra länder tycks de auktoritära regimerna sitta stadigt. Och i Cancún i Mexiko har världens klimatpolitiska impotens än en gång demonstrerats.

I en rad nationer har det gångna årets inrikespolitik varit håglös. Barack Obama, som väckt så stora förhoppningar, har fått allt tyngre lerfötter, inte minst efter republikanernas seger i mellanårsvalet i november. Europa är sargat av krisande euro, växande nationalism och otillräckliga ledare som Merkel, Sarkozy och Berlusconi.

Sverige upplever visserligen stark ekonomisk tillväxt, men den matchas inte av någon politisk framåtanda. Socialdemokratin befinner sig i kris och den borgerliga alliansen vann valet i kraft av en framgångsrik hantering av den gångna finansturbulensen snarare än långsiktiga visioner.

Något enkelt recept för hur vi ska återerövra en mer hoppfull rörelse mot framtiden finns förstås inte. För en del är det lockande att frossa i nattsvart pessimism och apokalyptiska visioner av jordens undergång. Andra klamrar sig fast vid en flack utvecklingsoptimism där ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling förväntas lösa alla problem.

Men det världen behöver i dag är snarare provisoriska utopier, där realism och hopp balanserar varandra. Och det finns ljuspunkter i mörkret som det går att bygga vidare på.

Även om EU haltar har den ekonomiska krisen ökat insikten om att de europeiska länderna måste samarbeta och stötta varandra. Svårigheterna med att uppnå FN:s millenniemål har väckt nya frågor om vad som krävs för att de fattiga i de nya tillväxtländerna ska kunna få politisk röst. Efter valframgångarna i november har de amerikanska republikanerna inte klarat av att upprätthålla sin vägrarfront och Barack Obama har fått igenom flera reformer, inte minst Startavtalet om nedrustning.

Den starka svenska ekonomin skapar öppningar för en debatt om vilket slags framtida samhälle vi vill ha – om någon förmår ta iniativet. Och de nedskruvade förväntningarna i Cancún kan visa sig bli startskottet för mer realpolitiskt grundade klimatöverenskommelser.

Inga stora framsteg, men ändå små rörelser som kan ge inspiration. Människan befinner sig inte bara där hon går och står i sina skor, som Ivar Lo påpekade.