För att försvara sitt oberoende måste forskarvärldens institutioner inte bara ha stabilitet utan också kraft att förnya sig själva. Självständigheten kommer alltid att vara hotad.
Tobias Krantz, den nye forskningsministern, talar gärna om ”akademiskt självstyre”. Men kan man lita på honom? Nej, hävdade i går 52 ledamöter av Vetenskapsrådets ämnesråd i en artikel på DN Debatt. Innebörden av hans förslag är inte autonomi utan ökad politisering.
Slutsatsen bär sannolikhetens prägel. Inte bara för att politiker gärna lägger sig i utan också för att folkpartisterna under Lars Leijonborgs tid som forskningsminister talade med kluven tunga. Å ena sidan hyllade de autonomin. Å andra sidan ville de själva peka ut framtidens ”strategiska forskningsområden”.
Men den sakliga underbyggnaden för underkännandet av Krantz är tunn. De 52 ledamöterna är missnöjda med att antalet ledamöter i ämnesråden ska minska. Här finns ett uppenbart egenintresse. Värre är dock att motiveringen till varför stora ämnesråd skulle vara självständigare än små är så bristfällig.
Färre ledamöter ger minskad kunskapsbredd, hävdar artikelförfattarna. Det är sant. Men vill man ha en på en gång handlingskraftig, flexibel och kompetent grupp, så väljer man inte att maximera antalet ledamöter. Stora grupper har svårt att föra öppna, förutsättningslösa samtal. Om ledamöterna, som i detta fall, kommer från olika delar av organisationen faller de dessutom lätt in i rollen som representant för respektive del.
Tröghet är inte bara av ondo. Institutioner finns bland annat för att skapa kontinuitet och förutsebarhet. Men i en föränderlig värld måste institutioner också ha anpassningsförmåga. Har de inte det kommer de förr eller senare att påtvingas förändring utifrån.
Vetenskapsrådet har sina rötter i de gamla forskningsråden. Dessa fyra och den dåvarande Forskningsrådsnämnden slogs 2001 samman. Förhoppningen var att samordningen skulle stärkas. Men det politiska missnöjet kvarstod. Utredaren Madelene Sandström förordade i sitt betänkande från våren 2008 att Vetenskapsrådet skulle slås samman med andra forskningsfinansierande myndigheter.
Men om sammanslagning och centralisering inte lett till önskat resultat, var det då troligt att mer av samma medicin skulle vara lösningen? Det fanns starka skäl att tvivla. Kraftsamling kan leda till resultat när idéerna redan kläckts och ska utvecklas. Men de verkligt banbrytande nya idéerna har större chans att överleva i ett system som präglas av pluralism. Alltså i ett med fler möjliga finansieringskällor.
Regeringen lyssnade på kritiken och har nu valt att i stället försöka ändra reglerna för Vetenskapsrådet. Jämfört med den tidigare centraliseringsidén är detta förslag ett stort framsteg. Man kan, som Vetenskapsrådet gjort i sitt remissvar, ifrågasätta om inte andelen forskare i Vetenskapsrådets styrelse och ämnesråd borde vara högre. För sin trovärdighet borde forskningsministern sträcka sig längre än till att ge forskarna i råden majoritet med minsta möjliga marginal.
Däremot är det inte avgörande för forskningens frihet att dagens regler, som i praktiken gett ämnesråd med runt 20 arbetande ledamöter, bibehålls. Friheten är aldrig total. Och för att hävda den gentemot klåfingriga politiker måste forskarvärlden inte bara ha institutioner som är stabila utan också flexibla.
När forskarvärldens institutioner inte själva har förmågan att förnya sig ökar risken att politiker tvingar förändring på dem – med sämre konsekvenser för både forskningen och det omgivande samhället.
DN