14.500 svenskar kommer på nyårsdagen att mista rätten till sjukpenning enligt regeringens nya regler. De har då fått ersättning från staten i minst två och ett halvt år utan att ha klarat övergången från sjukdom, via rehabilitering, till arbete. Under hela nästa år riskerar ytterligare 32.000 personer att gå samma öde till mötes.

Eftersom de inte bedöms som tillräckligt sjuka för att bli sjukpensionärer (kallas nu sjuk- och aktivitetsersättning) slussas de över i arbetsmarknadspolitiska insatser.

Exakt hur insatserna kommer att se ut är oklart. Tjänstemännen på socialdepartementet har lovat att ha ett färdigt förslag klart till höstens budgetproposition. Misslyckas de med det väntar kommunalt socialbidrag. Kommunernas redan ansträngda budgetar skulle pressas ytterligare och de nu sjukskrivna ännu längre från egenförsörjning.

Gemensamt för dem som utförsäkras är att de alla varit borta från arbetsmarknaden under en mycket lång tid. En del betydligt längre än två och ett halvt år. De har uppenbarligen haft bekymmer både med rehabilitering och jobbsökande.

Därför är det rimligt att de får Arbetsförmedlingens hjälp att hitta en sysselsättning. Den medicinskt erkänt nedsatta arbetsförmågan innebär inte nödvändigtvis att jobb är uteslutet. Att som tidigare fortsätta att gå med en passiv inkomstersättning, utan tidsbegränsning, är skadligt för både individen och försäkringssystemet.

Regeringen gör därför rätt i att fokusera på hur dessa människor kan aktiveras och få en ny chans att försörja sig själva. Med de nya reglerna kommer sannolikt allt färre att med tiden nå den bortre gränsen i försäkringen eftersom insatser, från både arbetsgivaren och Arbetsförmedlingen, kan sättas in direkt. Statistiken är entydig: desto längre en sjukskriven person går utan att aktiva åtgärder sätts in, desto större är risken att aldrig återvända till arbete.

Det är bra att arbetsförmågan prövas. Om så inte sker blir försäkringen en avstjälpningsplats för dem som tappat fotfästet på arbetsmarknaden. Utan krav på den sjuke och tidsgränser för kontroll övergår försäkringen till en form av lön för den som inte arbetar. När uttagen ökar stiger försäkringspremien (i socialförsäkringarna genom skattsedeln) och den samlade potten minskar. Skattebetalarna och sjuka helt utan arbetsförmåga drabbas hårdast.

Under socialdemokratiskt styre fungerade sjukförsäkringen just så, även om den förra S-regeringen också skärpte kontrollen. Sverige blev ett land med fler förtidspensionärer än företagare. Trendbrottet kom 2005 då både sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna började minska.

Utvecklingen har accelererat sedan alliansen kom till makten. Försäkringskassan räknar med att dagens andel om nästan tio procent av befolkningen med förtidspension sjunker till sju procent 2012. Det vore i så fall den lägsta nivån sedan 1992. Antalet som begär sjukpenning minskar också kraftigt. Utöver de nya striktare reglerna har det sannolikt att göra med den ekonomiska krisen. Historiskt sett har sjukfrånvaron alltid minskat när arbetslösheten stigit. Skillnaden nu är att inflödet i förtidspension inte ökar.

Sjukförsäkringsreformen var nödvändig. Nu återstår att övertyga väljarna om att en försäkring inte bör vara en livslång inkomstkälla för dem som kan arbeta.