Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Värna samtalet

Femenaktion i Almedalen.
Femenaktion i Almedalen. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

På måndagen meddelade Miljöpartiet att Femenaktivisten Jenny Wenhammar stryks från partiets riksdagslista. Anledningen är den aktion mot statsminister Fredrik Reinfeldts Almedalstal som hon deltog i samt att Wenhammar inte kan lova att hon inte kommer att göra om det. För sitt raka, snabba och tydliga agerande förtjänar MP beröm.

Markeringen att man inte ska tysta andra partiers företrädare är särskilt välkommen mot bakgrund av den diskussion kring hur politiska motståndare ska bemötas som Sverigedemokraternas framfart har gett upphov till.

Det borde vara självklart att man inte stör, eller förstör för, meningsmotståndare. Yttrande- och mötesfriheten tillhör demokratins grundbultar. De innebär att inom ett par gemensamt bestämda ramar – utanför vilka tal övergår i förtal, hets eller uppvigling och därmed nästan direkt kan komma andra till skada – så får man propagera för i princip vad man vill.

Att en åsikt är obehaglig är inte skäl nog för att den ska tystas. Det betyder att såväl Wenhammars Femenaktion som de vuvuzuelakonserter som riktats mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är oacceptabla.

Rätten att bli hörd medför dock inte en rätt att bli lyssnad på. Därför är de aktioner där människor vänt ryggen mot Jimmie Åkesson av en annan art. De tystade inte, men utgjorde ett kraftfullt och legitimt avståndstagande från SD och dess ledare.

Att aktionerna mot Åkesson var berättigade betyder inte att ryggvändning utgör ett lämpligt sätt att bemöta demokratiska meningsmotståndare på. Det är kutym i en demokrati att man lyssnar på varandra och bemöter argument i stället för att demonstrativt ignorera dem.

Det råder knappast några tvivel om att det skulle vara skadligt för det politiska samtalet om moderata aktivister under organiserade former systematiskt vände ryggen mot socialdemokratiska företrädare – och vice versa.

Demokrati medför ett vitt spann av åsikter, men en outtalad överenskommelse om att den andres ståndpunkt är om inte riktig så i alla fall legitim.

Därför utgör ryggvändningen en exceptionell handling och att de mot Jimmie Åkesson är acceptabla beror på att partiet inte är som alla andra.

Det är inte sakpolitik som gör att Sverigedemokraterna skiljer ut sig. SD:s syn på invandring är visserligen extrem och innebär att man är positionerat mycket långt från andra partier. Men det är en anledning för att inte samarbeta med, inte för att inte lyssna på, SD.

Vad som gör vända ryggar mot Åkesson rimligt är att Sverigedemokraternas anslutning till den grundläggande demokratiska principen att alla människor – oavsett härkomst, hudfärg och religion – på goda grunder kan ifrågasättas. Till det finns framför allt två skäl.

Det första är partiets historia. SD:s nära band till den organiserade rasismen under dess tidiga år är väl belagda. Och rasism är en direkt förnekelse av den demokratiska principen att alla människor har lika värde. Dessa band till historien har aldrig helt klippts av.

Flera av partiets ledande företrädare – däribland den nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson och hans företrädare Mikael Jansson (som nu sitter i riksdagen) – gick med i partiet när det var obestridligt rasistiskt. Både partier och personer kan naturligtvis förändras. Men hittills har varken SD eller Åkesson visat någon vilja att på allvar göra upp med det förflutna. Och någon vitbok verkar fortfarande inte vara aktuell.

Det andra skälet utgörs av en rad av i närtiden utförda handlingar. Dit hör framför allt den beryktade järnrörsskandalen från juni 2010 – precis innan partiet valdes in i riksdagen – då ledande företrädare attackerade komikern Soran Ismail med rasistiska tillmälen. Kent Ekeroth – som höll i mobilkameran – tillhör fortfarande partiets topp.

Sverigedemokraternas retorik och politik har anpassats. De vassaste kanterna har slipats av. Men länken till det rasistiska förflutna finns fortfarande kvar.

Det tar inte ifrån SD rätten att höras. Men frigör oss från en del av vår plikt att lyssna. På det sättet skiljer sig Sverigedemokraterna från övriga riksdagspartier, som alla deltar i det demokratiska samtalet, och mot vilka inga vända ryggar duger.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.