Huvudledare

Värna yttrandefriheten

I takt med att främlingsfientliga krafter gör sig mer hörda lär också lagen om hets mot folkgrupp komma att spela en större roll i den politiska debatten. Hetsförbudet behövs. Men det måste användas med både omdöme och återhållsamhet. Lagens funktion ska vara att skydda minoriteter från indirekta trakasserier och hot – inte att ersätta debatt och argumentation.

På senare tid har ett flertal fall av anmälningar av brott mot hetslagen uppmärksammats. Förra veckan häktades gatukonstnären Dan Park i Malmö efter att ha ställt ut rasistisk konst på ett galleri, och i Umeå åtalades en man för att ha burit en tröja med Adolf Hitlers porträtt på jobbet. Den här veckan meddelades det att den ökända nät­sajten Avpixlat slipper åtal för hetsbrott. Justitiekanslern har tagit ställning till två anmälningar mot sajten och beslutat att fria bägge texterna.

Den principiellt mest intressanta av dessa anmälningar rör en krönika av Avpixlats ansvarige utgivare Mats Dagerlind. Denne hävdade i en högst generaliserande och nedvärderande krönika att ”våldtäkt och kvinnomisshandel är djupt rotade i den muslimska kulturen”. Det spektakulära ligger i att inlägget är en kommentar till en annan text – med ett näst intill identiskt budskap – som faktiskt fälldes för hets mot folkgrupp.

Det var i maj som Blekinge tingsrätt dömde den Sverigedemokratiske lokal­politikern Michael Hess för att i en kommentar på Aftonbladet ha skrivit att ”det är djupt inrotat i islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter islams lära”. Tingsrätten menar i sin dom att Hess uttalande ”inte varit en del i en saklig och vederhäftig diskussion” utan ett uttryck för missaktning samt att det fått spridning, dels via Aftonbladet och dels via Hess egen Facebooksida.

I fallet Dagerlind menar JK å sin sida att ”syftet med lagstiftningen om hets mot folkgrupp inte har varit att motverka kritik av folkgrupper eller av skilda företeelser knutna till grupperna”. Tryckfrihetsförordningen ger förvisso ett starkare rättsskydd åt ansvariga utgivare än andra. Men den principiella frågan om hur hetslagstiftningen ska tolkas kommer hur som helst att kvarstå.

Kritik av ideologier ska självfallet inte falla under allmänt åtal. Islamism, i betydelsen att muslimsk fundamentalism ska genomsyra samhället och politiken, har flera gånger kritiserats hårt på denna ledarsida. Islamismen har till och med jämförts med fascism. Det som ett led i ideologikritik. Även hård kritik av religionen islam som sådan måste tillåtas. Men hur är det med ”muslimsk kultur”? Begreppet är – liksom etnicitet – vagt och kan lätt lånas till förtäckt rasism.

Ändå är det svårt att se att det är domstolarnas uppgift att avgöra vilka hemmasnickrade samhällsteorier som ska anses tillräckligt ”vederhäftiga”. Dumheter och fördomar bemöts bäst med motargument och fakta. Att försöka behålla en viss höjd i det offentliga samtalet är inget ett samhälle kan delegera till jurister. Det är allas ansvar. Att en majoritet uppfattar vissa föreställningar som idiotiska eller rentav avskyvärda är i sig inte tillräcklig grund att förbjuda dem från att yttras.

Hetslagstiftningen bör rikta in sig på hatpropaganda, där syftet är att bereda vägen för förföljelse och våld eller att skrämma och hota männi­skor som tillhör en minoritetsgrupp. Yttrandefriheten är en grundläggande liberal princip och ett fundament i ett fritt och dynamiskt samhälle. Få saker kväver frihetskänslan som långtgående inskränkningar av yttrandefriheten, något som dessutom skapar frustration och förljugenhet. Men redan en yttrande­frihetsvän som John Stuart Mill insåg att det var skillnad på att exempelvis kritisera höga livsmedelspriser i en tidningsartikel och att elda upp en redan uppretad folkmassa utanför livsmedels­handlarens hem.

Sammanhanget är helt centralt. Ingen ska behöva acceptera att möta hat i sin vardag och på offentliga platser. Men takhöjden måste vara högre i begränsade politiska sammanhang och varje kränkande påstående eller kommentar kan inte kriminaliseras. Debatt och diskussion är demokratins livsluft. Den svenska konsensuskulturen har inte varit van vid meningsskiljaktigheter. Men med ökad pluralism och mångfald – vad vissa skulle kalla urban civilisation – följer också ett krav på att kunna bemöta andras åsikter och hålla viss känslomässig distans till dem.