Klimatpolitiken leder till politiska spänningar i EU. Det har länge varit påtagligt och blev åter tydligt under det internationella klimatmötets allra första dag. En grupp EU-länder med Storbritannien i spetsen anser att det är dags för EU att skärpa unionens interna krav. Andra medlemsländer – anförda av Polen – hävdar att det inte finns något mandat för EU:s ordförande att höja insatsen i Köpenhamn.
Motsättningarna handlar både om strategi och politiskt innehåll. Hur långt ska EU gå i förhandlingarna med omvärlden – och vem ska betala det unionen åtar sig att göra?
Ingen av frågorna har hittills fått ett tillräckligt tydligt svar. Unionens förhandlingsmandat klubbades under toppmötet i slutet av oktober och innehåller flera otydliga skrivningar.
När miljöminister Andreas Carlgren och statsminister Fredrik Reinfeldt sätter sig vid förhandlingsbordet för att tala för unionens tjugosju länder gäller det därför att hålla tungan rätt i mun.
I slutsatserna från oktober heter det att EU tänker skärpa sina egna utsläppskrav, förutsatt att andra utvecklade länder åtar sig ”jämförbara utsläppsminskningar”. EU kan tänka sig att skärpa kravet från 20 till 30 procent fram till 2020 om andra följer efter och om ” utvecklingsländerna bidrar i rimlig utsträckning”.
Storbritannien, Nederländerna och Danmark anser att det är dags för EU att vässa kraven redan nu.
USA har visserligen inte presenterat ett särskilt långtgående bud, men president Obama har ändrat sina resplaner och tänker infinna sig i Köpenhamn under slutförhandlingarna. Det tolkas som ett tecken på att han har mer att ge, trots att presidenten saknar ett förhandlingsmandat från den amerikanska kongressen.
Indien, Kina och Indonesien har också förklarat sig beredda att minska sina utsläpp, även om dessa länders bud är svårtolkade och enbart innebär en neddragning i jämförelse med om ingenting alls görs. Men omvärlden har svarat och EU bör höja insatsen i Köpenhamn, hävdar den här gruppen av EU-länder.
Mot detta resonemang vänder sig flera stater i östra EU. Polens Europaminister har till exempel förklarat att EU varken kan eller bör gå med på ytterligare utsläppsminskningar i Köpenhamn. Om EU ska gå från 20 till 30 procent måste beslutet fattas av unionens stats- och regeringschefer, anser han.
En annan känslig fråga är hur stort finansiellt stöd EU ska ge till utvecklingsländerna, och hur betalningen ska fördelas. Under toppmötet i oktober lyckades Sverige inte få de tjugosju stats- och regeringscheferna att komma överens. I slutsatserna heter det enbart att EU ska bidra med ”sin skäliga andel”.
Det vore förödande om ouppklarade motsättningar mellan EU-länderna förgiftar förhandlingarna i Köpenhamn. Som EU:s ordförande bör Sverige därför sträva efter att att hålla hårt på det som redan beslutats, skjuta ouppklarade interna problem på framtiden och hålla ihop unionen.
Att redan nu gå från 20 till 30 procent verkar väl tidigt, men slutsatserna från oktober kan inte tolkas på annat sätt än att det är ett förhandlingskort som EU:s ordförande kan och bör använda. Att Storbritannien, Danmark och Nederländerna påminner om det är bara bra, även om Sverige som EU:s ordförande måste hålla emot.
Och den ouppklarade tvisten om fördelningen av EU:s bidrag till utvecklingsländerna bör antingen skjutas på framtiden eller lösas genom att unionens rikare länder går med på att betala mer. Att hålla ihop EU har ett pris som är värt att betala.