I morgon firar vi första maj - med majbrasor och vårfester och med fanor och spel i demonstrationstågen, och i år dessutom med ytterligare tio medlemmar i Europeiska unionen. Åtta av dem var för femton år sedan inlemmade i Sovjetblocket, planekonomier och enpartistater fjärrstyrda från Moskva. Detta tidsperspektiv får vi inte glömma, det är det som gör dessa medlemmars inträde i EU så mycket mer historiskt avgörande än vårt eget för nio år sedan.
Den järnridå som Winston Churchill 1946 såg sänkas från Östersjön till Adriatiska havet har nu slutligen rostat bort. Europa är inte längre en delad kontinent och ska förhoppningsvis inte bli det mer. Dagens européer lever i ett lyckligt ögonblick i Europas långa, konfliktfyllda historia.
Men känner vi så? Knappast. Vår vardag har en kort tidshorisont, den upptas av bekymmer och oro för morgondagen och av mer eller mindre befogat missnöje med sakernas tillstånd.
Så har de senaste månadernas diskussioner inför utvidgningen kommit att gälla dess nackdelar. Från Storbritannien i väst till Finland i öst har de nya EU-medborgarna setts som bidragssnyltare och svartjobbare. Skillnaderna i ekonomisk utveckling och levnadsstandard har utmålats som en fara, och för medborgarna i de gamla EU-länderna har det framstått som om de nyas medlemskap skulle leda till att de blev bestulna på inkomster och social trygghet.
Från festtal och högtidliga förhandlingsavslut har EU-politiker och debattörer gått över till problemmålning. Som om de i sista ögonblicket hade ångrat hela utvidgningen.
Så är det givetvis inte. De är snarare offer för eftertankens blekhet inför de alltför stora förväntningarna.
Här finns en parallell till demokratins genombrott. Ett konstitutionellt styre, rösträtt, partibildning, åsikts- och yttrandefrihet var de stora målen. I mer än ett sekel strävade liberaler mot dem. Under 1800-talets slut slöt också allt mer välorganiserade socialister upp och under 1900-talets första årtionden drev en allt starkare kvinnorörelse rösträtt och fullmyndigt medborgarskap för kvinnor.
Kring demokratin vävdes drömmar, den skulle ge ett annat samhälle med fria och jämlika människor. Äntligen skulle den kloka få se sina idéer förverkligade, äntligen skulle gemenskap och upplysning ersätta förtryck och utnyttjande. Den allmänna rösträtten blev symbolen, ingången till detta nya samhälle.
När så demokratin bröt igenom efter första världskriget kom inget idealsamhälle. I stället för vidsynt klokskap blev det kompromissande, i stället för oegennyttiga visionärer kom småskurna partipolitiker. I vart fall var det så många människor såg det. Kritiken, ja förtalet av demokratin kom visst inte bara från en fascistanstruken höger utan också från dem som ivrigt arbetat för dess genomförande. Glömda var alternativen, kvar blev kritiken.
Är det inte just det som nu håller på att ske med Europeiska unionen?
Den ska ge fred och välstånd, sägs det. Men se på de tröga ekonomierna i euroländerna. Se på den höga arbetslösheten, de stora budgetunderskotten. Se på de stora klyftorna mellan rika och fattiga regioner, på den hårdbevakade gränsen och den gränslösa brottsligheten.
Och se på de konkurrerande regeringscheferna. Där finns minsann ingen gemenskap, varje land försöker kapa åt sig fördelar för egen del och sabotera för andra.
Tongångarna känns igen i land efter land, och de börjar också höras mer och mer hos ledande politiker: Det gäller att visa kortsiktiga vinster för de egna väljarna eller åtminstone att man försvarat de egna fördelarna.
Här finns en klar risk att medlemmarna i EU börjar betrakta varandra som motståndare, här ryms fröet till EU:s upplösning. Demokratin kunde gå under, EU kan det naturligtvis också. Därför gäller det att ha alternativen, det nyss förflutna i minnet.
Stridande stormakter, slutna block, stängda gränser - och vad det senaste seklets europeiska storkrig kostade människorna inte bara i vår världsdel utan över hela jorden.
Det har gjorts försök med internationellt samarbete förr. Och det finns en rad internationella samverkansorganisationer i dag. Men de förra hindrade inte nya krig och de senare har inte heller den potentialen. EU:s grundtanke är lika enkel som unik: Om länderna flätar samman sina ekonomier blir det omöjligt för dem att föra krig mot varandra. Så tänkte Robert Schuman och Jean Monnet för mer än femtio år sedan.
Sedan dess har detta ekonomiska samarbete visat sig ge välstånd och därmed i sig bli attraktivt. Ekonomin kommer också i dag först: när polacker, ungrare, tjecker, slovaker, slovener, ester, letter och litauer i morgon blir EU-medborgare hoppas de så snart som möjligt komma ifatt ekonomiskt. Och de vet att det ska ske genom deras eget arbete, inte genom någon bidrags- eller gåvopolitik från väst.
Men EU är mer än ekonomi, det är ett politiskt samarbete om demokratins värderingar. Också detta utövar sin attraktionskraft på dem som levt under ett korrupt och förljuget Sovjetsystem. EU-medlemskapet betyder rättsstat, åsiktsmångfald, respekt för minoriteter - sådant som vi i det gamla Europa tar för självklart.
Med allra största sannolikhet hade demokratierna i de före detta kommuniststaterna varit mycket skakiga, kanske inte ens överlevt utan det tryck som EU-medlemskapet utgjort.
Till de två hörnpelarna fred och välstånd ska därför också läggas demokrati.
Ett fredligt, välmående och demokratiskt Europa - så står de där igen, de stolta målen. Så lämpliga för morgondagens festtalare. Det gäller bara att komma ihåg att detta är ramen, att den måste ha olika innehåll därför att européer tycker olika. Det finns en tendens hos somliga länder att tro sig förkroppsliga den "europeiska modellen" och en föreställning om att de övriga både ska och vill kopiera den. Frankrike har med viss rätt länge beskyllts för detta, men också vårt eget lands politiker visar samma benägenhet. Så kan det självfallet inte gå till i en union med 25 och snart ännu fler medlemmar. Därför behövs en fjärde grund: respekt.
Eller som det hette hos de gamla grekerna: måttfullhet, sofrosyne. Den som hade denna egenskap löpte inte heller risken att förhäva sig och förgöras av gudarna. Den antika visdomen har sitt värde också i 2000-talets Europa.