Det har ofta hävdats att det starka samhället tog död på gemenskapen mellan medborgarna. Välfärdsstaten är hjärtlös, menade såväl den marxistiska 68-vänstern som nyliberalerna i början av nittiotalet. Att allt fler uppgifter flyttats från det civila samhället till staten ansågs leda till att människor blivit passiviserade och isolerade.

Tanken var inte orimlig sett utifrån den centralisering och maktkoncentration som skedde i Sverige under sextio- och sjuttiotalet. Men det grundläggande antagandet var felaktigt. Det finns inga tecken på att utbyggd social service minskar medborgarnas intresse för föreningsliv och ideellt arbete.

Sedan början av nittiotalet har SCB mätt svenskarnas engagemang både när det gäller traditionellt föreningsarbete och informella hjälpinsatser till släktingar, vänner och grannar. Materialet, som har analyserats av forskare vid Ersta Sköndal Högskola – som har specialiserat sig på att undersöka civilsamhället – talar sitt tydliga språk. Såväl svenskarnas ideella engagemang som informella hjälpinsatser ligger på en stabil och internationellt sett ovanligt hög nivå.

Att människor organiserar sig frivilligt för att lösa gemensamma uppgifter och bistår varandra med praktisk hjälp visar att det finns en hög social tillit i det svenska samhället. Och tillit är demokratins smörjolja. I samhällen där det civila samhället är svagt – till exempel dagens Ryssland – blir stat och stora företag orimligt starka eftersom medborgarna är misstänksamma och har svårt att gå samman.

Men även om helhetsbilden ser bra ut finns det en del att reflektera över. Mer än något annat handlar svenskarnas ideella insatser om idrott. Tjugo procent av alla vuxna svenskar har under det gångna året gjort en frivillig insats inom en idrottsförening, en internationellt sett unik siffra. Även om denna siffra står för mycket gemenskap och social fostran finns det skäl att fundera på hur pass frivilligt detta engagemang verkligen är.

Forskarna från Ersta Sköndal har granskat idrottsrörelsen närmare och konstaterar att framför allt kvinnor som är mellan 30 och 45 år och har barn känner sig tvingade att ställa upp. Det innebär inte att deras engagemang saknar värde, men det väcker frågan om var gränsen mellan frivillighet och socialt tryck går.

Samtidigt som idrottsrörelsen växer går vissa traditionella verksamheter bakåt. Engagemanget i fackföreningsrörelsen och i kulturföreningar har minskat sedan 1990-talet. Antalet personer som är engagerade i politiska partier är visserligen tämligen stabilt, men om man jämför längre tillbaka i tiden är siffran extremt låg, två procent.

Här finns en skillnad mellan medlemskap i organisationer där man engagerar sig för att lösa mer praktiskt betonade fritidsfrågor, typ barnens idrottsaktiviteter, och mer krävande verksamheter där man tar ett större samhälleligt ansvar. De senare går bakåt och har uppenbara problem med att få människor att ta mer arbetstyngda uppdrag.

Dessutom domineras föreningarna av människor som redan har ett tämligen stort socialt kapital. Ironiskt nog är de som står utanför den frivilliga sektorn de människor som mest skulle behöva gemenskap och sociala kontakter. De har sämre hälsa, har färre sociala kontakter och är oftare ensamstående än de föreningsaktiva.

Även om det svenska civilsamhället står starkt finns det skäl till eftertanke. Att tvätta fotbollslagets träningskläder är nog bra. Men det löser inte problemet med våra döende politiska partier.