Kreativiteten tycks inte ha saknats bland moderater som velat placera sig själva eller andra högt på partiets valsedlar. Det är viktigt att partiet visar omdöme när enskilda inte gör det.
Politik är en förtroendebransch. Trots all rapportering om skandaler, fiffel och korruption är det ändå detta det kokar ned till. Förtroende är politikens kärnverksamhet.
Det är i första hand i det ljuset de besynnerliga vägarna till moderaternas valsedlar ska ses. Exakt vad som skett är långt ifrån klarlagt. Moderaterna har tillsatt en utredning och säger sig vilja gå till botten med det hela. Det återstår att se om partiet verkligen lyckas med att identifiera samtliga bevekelsegrunder för hur var och en röstat i samtliga provval. För i denna härva verkar finnas allt från rena manipulationer till något som mer liknar ömsesidiga ryggkliartjänster.
I ena änden har vi Mats Rudin, som likt en dopad Mühlegg spurtade förbi flera medtävlanden med avsevärt bättre odds. Detta borde fått nomineringskommittén att reagera. Men det gjorde den uppenbarligen inte, utan listan skulle fastställas efter provvalets oväntade resultat med undantag för att partiledaren som inte deltog i provvalet som brukligt placerades som nummer ett.
I dag vet vi inte hur många medlemsavgifter Mats Rudin betalat i utbyte mot sitt namn på valsedeln. I sak spelar det inte så stor roll. Det är hur som helst ett försök att manipulera valresultatet. När detta stod klart drog Mats Rudin tillbaka sin kandidatur.
Det var också det enda rimliga. Han har svikit den politiska kärnuppgiften: att skapa förtroende.
Frågan är samtidigt om inte också partiet gjort det. Provvalet är rådgivande. I slutändan är det nomineringskommittén som bestämmer. Det är klart att en kommitté inte kan rumstera om hur som helst när medlemmarna sagt sitt. Det vore odemokratiskt.
Men det kan faktiskt bli än mer odemokratiskt om kommittén struntar i sin grindvaktsfunktion. Vi har inte rena personval i Sverige. Den som röstar på Moderaterna – utan att veta så värst mycket om namnen på listan – har rätt att förvänta sig att kandidaterna för en hyfsat moderat politik. I Mats Rudins fall är det inte där skon klämmer. Han sitter redan i kommunfullmäktige i Stockholm.
Men man skulle kunna tänka sig andra som på motsvarande sätt flyger in på listorna från nästan ingenstans. Där har nomineringskommittén tveklöst ett ansvar.
Vad som ligger bakom Moderaternas medlemsframgångar i Tensta-Rinkeby är ännu för tidigt att säga. Men med det fullständigt bländande valdeltagandet borde partiet funnit skäl att fundera över om allt gått rätt till. 70 procent deltog i provvalet! Det kan jämföras med Stockholmssnittet där knappa 32 procent tar sig tid att hitta sina upp till 20 favoriter att föreslå till riksdag, landsting och kommun.
Flera varningslampor har blinkat. Partiet har valt att inte se dem. Detta är primärt ett problem för Moderaterna, men visst spiller det över på politiken i stort. Här behövs mer av ansvarstagande. Mer av beslutsamhet och mer av förtroende.
Den kontroversiella EU-skeptikern Hans Lindqvist kom på fjärde plats i Centerpartiets provval till Europaparlamentet häromåret. Men på den slutgiltiga valsedeln fanns inte Lindqvist med bland de 45 valbara centerpartisterna.
Vissa blev upprörda över petningen, men det var inte mycket att yvas över. Någonstans måste ett parti dra en gräns. Både för att skapa arbetsro internt och för att väljarna ska ges chans att veta vad för slags politik de röstar på.
Moderaterna måste reda ut valfifflet. Därutöver bör partiet – precis som alla andra också bör – fundera över detta med förtroende och varför det är så viktigt att partierna visar prov på gott omdöme när vissa enskilda medlemmar inte gör det.