Boven i dramat om partibidragen är även i denna akt Moderaterna. Om de hade accepterat att Sverige liksom det stora flertalet europeiska demokratier ska ha en lag som reglerar hur partier får ta emot ekonomiska bidrag, så hade vi redan haft en sådan lag.
Moderaterna håller emot och har satt press på Folkpartiet och Centern att av lojalitet med regeringen inte rösta efter sin övertygelse i riksdagen. Så trots att det finns bred majoritet för lagstiftning blir det ingen sådan.
Socialdemokraternas roll är mest tragikomisk. Allt de säger och gör just nu blir fel. Efter att Miljöpartiet och Vänsterpartiet i går i konstitutionsutskottet varit de enda som aktivt drivit linjen om lagstiftning, beskyllde utskottets ordförande Peter Eriksson (MP) Socialdemokraterna för att ha sålt sig: ”De får igenom sin vilja om höjda partistöd mot att de ger upp kravet på lagstiftning.”
Håkan Juholt förnekade att det skulle finns en sådan koppling: ”Det kan jag inte tänka mig. Det ligger inte i vårt intresse alls. Det viktiga är att det blir en offentlig redovisning”, förklarade han för TT.
Med tanke på allt som Juholt tidigare påstått med bestämdhet och som sedan visat sig vara fel är detta inte helt betryggande. Dessutom finns indicier som får beskyllningen om byteshandel att framstå som trovärdig: Socialdemokraterna är ett parti i ekonomisk kris. De skulle verkligen behöva ett höjt statligt partistöd. Så om Moderaterna kommit med ett erbjudande måste frestelsen ha varit stor.
Oavsett om det rör sig om kohandel eller inte utgör spelet i konstitutionsutskottet därför en illustration till vad problemet i grunden handlar om: Partier är beroende av pengar. Pengar är makt. Hoppet om att få mer pengar kan få människor att göra avsteg från principer som de annars håller på.
I stället för en bred uppgörelse om lagstiftning får partisekreterarna uppdraget att försöka finna en lösning på hur bidragen ska redovisas. Moderaterna hoppas uppenbarligen få med sig de andra partierna på en ny frivillig överenskommelse.
Sådana har funnits i Sverige sedan 1950-talet. Frivillig reglering är bättre än ingen alls. Men både principiellt och praktiskt är det en sämre lösning än lagstiftning.
Ett möjligt försvar för den frivilliga modellen är att staten bör hålla ett respektavstånd till medborgarna och deras organisationer. Till de demokratiska grundprinciperna hör såväl valhemlighet som föreningsfrihet. Partierna har gärna betraktat sig själva som folkrörelser och betonat partilivets karaktär av frivillig medborgerlig samverkan.
Men det finns en annan sida av saken. Partier har också karaktär av maktapparater. Under sitt långa regeringsinnehav utvecklades Socialdemokraterna till en organisation i symbios med staten. I dag finns motsvarande tendens hos ”samhällsbärarna” Moderaterna.
Det dominerade regeringspartiet är en naturlig måltavla för intressen som vill påverka makten. Och just därför borde Moderaterna vara mer måna än några andra om att Sverige får ett regelverk som skapar förtroende för att otillbörlig påverkan inte sker i det fördolda.
Öppen redovisning av varifrån partier och kandidater får sina pengar måste vara huvudregeln. Undantag kan göras för småbelopp eftersom det i den andra vågskålen ligger att registrering av gåvor indirekt blir ett slags åsiktsregistrering. Men så fort det rör sig om större summor måste risken för politisk korruption ges större tyngd.
Det är definitivt ingen mänsklig rättighet att i hemlighet ge miljonbelopp till ett politiskt parti. Den statliga utredning som 2004 lade fram ett lagförslag om öppen redovisning av privata bidrag satte gränsen vid 20 000 kronor. Nivån kan diskuteras. Många länder har en högre gräns. Att en modern demokrati behöver en lagstadgad gräns för hemliga partibidrag borde dock vara självklart – inte minst för vår tids maktparti.