Ingen kan ha undgått hur många nya vänner som Riksbanken fått på senare tid.
En koalition av euroskeptiska centerpartister, miljöpartister, före detta kommunister och diverse direktörer får det att låta som om svensk ekonomi skulle raseras i fall penningpolitiken börjar skötas av Europeiska centralbanken i Frank-furt. Annat var det i början av 1990-talet. Då var Riksbanken paria efter det misslyckade kronförsvaret och de 500 procenten. Bengt Dennis fick utstå en kanonad av kritik, bland annat för det höga ränteläget som följde efter kronans fall. Och det var inte tal om att göra banken mer självständig, eller att låta den arbeta med ett inflationsmål.
Därför är det en speciell upplevelse att nu se hur de rödgröna euroskeptikerna inte bara höjer Riksbanken till skyarna utan också framställer det som om de alltid värnat bankens arbete.
Visst kan man ändra sig, och visst finns det en del på nejsidan som inte spelat dubbelt om Riksbanken. Men merparten av dess företrädare har faktiskt ingen trovärdighet när de uttalar sig om penningpolitik. Det plötsliga intresset för räntenivåer och konjunkturcykler klingar helt enkelt falskt. Och man undrar om det inte mer är en maskering för ett allmänt EU-motstånd än ett verkligt värnande av Riksbankens arbete. Efter drygt tio år av framgångsrik inflationsbekämpning har Riksbanken blivit en populär institution som många försöker låna trovärdighet av. Fenomenet är inte begränsat till de rödgröna debattörerna. Lars Wohlin åker till exempel land och rike runt och pläderar för ett nej till euron i egenskap av "före detta Riksbankschef", trots att han inte har någon del i det senaste decenniets arbete.
Man kan fråga sig varför så få lyssnar till dem som stått bakom den framgångsrika penningpolitiken.
En av dem, förre riksbankschefen Urban Bäckström, skriver i senaste numret av Affärsvärlden att han "... blir mer och mer orolig för vad ett nej [till euron] skulle få för konsekvenser." Bäckström är rädd för att det "politiska ledarskapet på jasidan skulle bli ordentligt tilltufsat och förlora i auktoritet", vilket alltså skulle äventyra Riksbankens ställning. Han utgår från att många av nej-sägarna inte vill ha en självständig Riksbank, ett prisstabilitetsmål eller utgiftstak i statsfinanserna. "Dessa strävanden göms i kampanjen, men finns väl dokumenterade i riksdagen", skriver Bäckström som själv säger ja till euron. Det gör också nuvarande riksbankschefen Lars Heikensten, som i likhet med sin företrädare anser att en övergång till euron vore bra för Sverige. Över tiden blir tillväxten i ekonomin högre och de långa räntorna sjunker.
Intressant att notera är att både Bäckström och Heikensten tonar ner de makroekonomiska riskerna med ett EMU-medlemskap. Att Sverige skulle få samma styrränta som övriga euroländer är inte det problem som Maud Olofsson, Peter Eriksson med flera framställer i debatten.
Vad som lätt glöms bort är att både vår egen riksbank och ECB är ett barn av den gamla tyska centralbanken Bundesbank. De två påminner mycket om varandra. Målen är desamma. Prisstabilitet gäller i såväl Frankfurt som Stockholm. I dag ligger dessutom den svenska ekonomin väl i fas med övriga EMU-länder. Risken för att vi skulle hamna i otakt med övriga Europa är därför liten, och med åren kommer den att minska ytterligare. Med en tätare ekonomisk integration avtar ju behovet av en svensk stabiliseringspolitik.
De två senaste riksbankscheferna är förvisso inte ensamma om att framföra dessa argument. Men att de gör det borde betyda något. Åtminstone för dem som anser att Urban Bäckström och Lars Heikensten åtnjuter ett större förtroende i penningpolitiska frågor än Peter Eriksson, Ulla Hoffmann och Maud Olofsson.