Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Venezuela efter Hugo Chávez

Hugo Chávez fjorton år vid makten var ett ekonomiskt fiasko, en männi­skorättslig mardröm – och en politisk succé. Sedan överste Juan Perón 1945 förändrade argentinsk politik för all framtid har ingen latinamerikansk ledare haft ett så långt abonnemang på majoritet och popularitet som den venezolanske överstelöjtnanten.

Chávez var Peróns jämbördige som demagog, men hans uppgift var svårare. Den fascistiskt anstuckne Perón kom till dukat bord – en organiserad arbetarklass fanns redan i Argentina och blev hans bas. Den socialistiskt inspirerade Chávez fick söka sig stödje­punkter under vägen. I början var han pressens, de intellektuellas och vänsterns gullgosse. När dessa övergav honom fann han mer slitstarka gräsrötter hos marginaliserade kåkinvånare och den lägre medelklassen.

Nyckeln till Chávez folktycke är inte att de fattiga fått det bättre. De har fått det litet bättre, men inte mer och inte snabbare än i länder med jämförbara exportintäkter. Inte förrän 2006, efter åtta års styre, sjönk Gini-koefficienten, måttet på ojämlikhet. Chávez hemlighet, liksom Peróns, är inte ekonomisk utan känslomässig. Han har övertygat de sämst lottade om att de står i centrum för hans omsorger, att de räknas.

Den välfärd Chávez praktiserat liknar inte europeiska välfärdssamhällens. Den utgår inte från lagstiftning, utan sköts via ett trettiotal politiskt styrda hjälpsorgan, misiones, som inte lyder under statsbudget och revisorer. Hur mycket pengar missionerna hanterar, och hur mycket som hamnar i orätta fickor, är en hermetiskt bevarad hemlighet.

Förmånerna – mat, jobb, vård, bostäder, skolor och rätten att köpa dollars till underpris – har inte presenterats som den fattiges rättmätiga andel av Venezuelas oljeintäkter, utan som en personlig gåva från el presidente – Chávez porträtt är obligatoriskt på varje mjöl- och cementsäck. (När Chávez tillträdde exporterade landet olja för 522 dollar per år och person. I dag är siffran 3 095 dollar.) Här anknöt han till en vördig latinamerikansk tradition: el Caudillo, patriarken som ger den utsatte ett handtag över huvudet på svekfulla politiker och partiska institutioner. Lojaliteten är det centrala: eftersom ingen lagstadgad välfärd existerar så vet de behövande att de äventyrar sin försörjning om de röstar på någon annan.

Bashar Assad, Saddam Hussein och Muammar Qadhafi var Chávez beundrade vänner och allierade. Men han anammade inte dessa massmördares metoder. Chávez var hämndlysten och hänsynslös, men inte blodtörstig. Hans fiender oskadliggjordes inte av hemliga polisen utan av Högsta Domstolen, som han förvandlade till ett krypande regeringsorgan.

Så snart oppositionen producerat en trovärdig kandidat kom en häktning som ett brev på posten. Eftersom venezolaner kan hållas i arrest i åratal utan åtal var detta ofta liktydigt med fängelsestraff. Detta gäller också hans eget läger – invändningar har straffats prompt med godtyckliga domstols­ingripanden. General Raúl Baduel, vars kallblodighet räddade regimen under militärkuppen 2002, kritiserade Chávez maktfullkomlighet – och fängslades för korruption.

När Chávez trädde till var Venezuela ett av världens mest oljeberoende, korrumperade och våldsamma länder. Det har gått utför på de områdena under Chávez. Men det är för tidigt att räkna ut regimen. I över ett halvår har den inre kretsen förberett sig inför denna stund och försökt tapetsera över de stora interna klyftorna i PSUV-partiet.

Innan han for till Kuba för en fjärde canceroperation i november utnämnde Chávez vicepresident Nicolas Maduro till sin efterträdare. Maduro är extremt prokubansk, förordar kollektivisering av ekonomin och fortsatt stöd till Iran och Syrien. Militären, ledd av kongresstalesmannen Diosdado Cabello, Chávez kumpan från det misslyckade kuppförsöket 1992, har en mer pragmatisk syn på makten: socialismen kommer i andra hand så länge man bibehåller inflytande och privilegier.

Subventions- och bidragssystemen är verktygen som skall permanenta Chávez regim, Chávez förutan. Men inte ens de kopiösa oljeintäkterna räcker för att driva systemen i deras nuvarande form. Priskontrollerna har ödelagt landets jordbruk och enorma summor spenderas på matimport från Brasilien och Colombia. Venezuela är svårt skuldsatt, både internt och internationellt. Valutasystemet, med flera olika dollarkurser för olika sektorer, är ytterst kostsamt och på sistone har man tvingats låna allt mer pengar från Kina.

Vem som än styr landet så ter sig åtstramningar oundvikliga. Om de går ut över generositeten i fattigkvarteren så kommer regeringen att få det hett om öronen. I kåkstäderna finns medborgargarden, colectivos, som Chávez till militärens stora olust beväpnat. Om tilldelningen av förnödenheter, som sköts av colectivos, skulle tryta så kommer dessa att låta höra av sig. Den trista verkligheten är att ingetdera alternativet, att montera ned Chavez system eller att vidmakthålla det, går att genomföra utan svåra sociala och ekonomiska konvulsioner.