Eftervalsdebatten har mest handlat om Socialdemokratins historiska nederlag. Det har lett till att en annan, mer långsiktig förändring av det politiska landskapet i Sverige har hamnat i skymundan: utplånandet av de mellanstora partierna.
Historiskt sett har den svenska riksdagen rymt partier av mycket varierande storlek.
Men i dag består den svenska riksdagen av två stora partier och sex småpartier, ungefär som två tröga pansarkryssare som står mot varandra med ett antal torpedbåtar som ivrigt cirklar runt i deras närhet.
Denna strukturomvandling har hittills gynnat de borgerliga partierna. När de var mer jämnstarka hängav de sig ofta åt ”politisk kannibalism”, det vill säga att stjäla röster från varandra. Men i valet 2006 lyckades de borgerliga partierna till slut ena sig. Inte genom partisammanslagningar – det misslyckades kapitalt på sjuttiotalet – utan genom att skapa ett stabilt politiskt block med ett tydligt överordnat parti.
Till en del handlade det om ackumulerade erfarenheter. Efter så många misslyckanden var man helt enkelt tvungen att inte bara stå ut med varandra, utan även samarbeta konstruktivt. Men viktigt var också att Moderaterna rört sig mot mitten och därmed minskat de inre spänningarna.
Denna strategi visade sig ha oväntat positiva effekter i 2010 års val. Med Moderaterna som den självklara utmanaren av Socialdemokraterna som statsbärande parti och tre småpartier som profilerade sig i olika sakfrågor fick alliansen stor slagkraft.
Men framgången har också ett pris. Som moderata stödpartier är Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna på väg att förlora sina traditionella ideologiska identiteter. Risken är att de förvandlas till skolpartiet, småföretagarpartiet respektive nej-till-delad-föräldraledighetspartiet.
Det vore förödande för den offentliga debatten. Men det vore också äventyrligt från väljarsynpunkt – enfrågeparier som inte har fått fatt i rätt fråga är sårbara.
Just nu lever Kristdemokraterna, som fick endast 5,6 procent i valet, farligast. Att Göran Hägglund aviserar ideologisk förnyelse är därför klokt (DN debatt 22/10).
Det Hägglund ivrar för är en mjuk värdekonservatism ganska långt från den trångsynta moralkonservatism som partiet en gång uppstod ur. Kristdemokraterna ska tala för ”verklighetens folk” och verka för ett starkare civilsamhälle, ”en trygg och frihetlig familjepolitik” och mer företagande.
Säkert finns det fler än 333.696 väljare som gillar dessa tankar. Men frågan är vad de betyder när de översätts till konkret politik inom blockpolitikens ramar.
De som attraheras av antielitismen i parollen verklighetens folk tenderar att vara argare på etablerade politiker än på kulturradikala konstnärer. Sverigedemokraterna tycks dessutom ha ett ganska effektivt monopol på just denna marknad.
Att KD har ett starkt stöd när det gäller delad föräldraförsäkring är uppenbart. Men i övrigt tycks de flesta borgerliga väljare vara nöjda med en socialliberal familjepolitik, från barnomsorg till äktenskapslagstiftning.
Att stärka civilsamhället är en utmärkt målsättning. Men den politiska knäckfrågan är om det ska ske på den offentliga servicens bekostnad. Om så är fallet lär många av alliansens nya väljare som attraherats av de nya Moderaterna slå bakut.
Det är bra att KD vill ägna sig åt ideologisk förnyelse. Men det är svårt inom blockpolitikens ramar.