Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vi bestämmer själva

Vad har han i kikaren?
Vad har han i kikaren? Foto: Alexei Nikolsky

Under kalla krigets dagar benämndes Östersjön gärna, främst av Sovjetunionen, ”Fredens hav”. Men havet blev fredligt först efter Berlinmurens fall. De militära aktiviteter som sedan förekom handlade ofta om gemensamma övningar med både Ryssland, Nato och alliansfria Sverige och Finland.

Men som söndagens DN beskrev äger en ny militär upptrappning rum i Östersjön. Den ryska flottan har trefaldigat sina övningsdygn till sjöss, flyget har också trappat upp och parterna som tidigare tränade tillsammans genomför nu separata övningar under stark ömsesidig övervakning.

I dag råder inget krigshot i området. Ryssarnas militära förmåga är fortfarande en skugga av kalla krigets tid, och Natoländerna har naturligtvis inga skäl eller ambitioner att utöva militära aggressioner mot Ryssland.

Samtidigt måste Sverige dra slutsatser av den pågående upptrappningen – liksom av den skrämmande utvecklingen i Ukraina. Debatten om ett svenskt Natomedlemskap börjar sakta skjuta fart. Regering och opposition har vaknat sent, men tack och lov finns en rätt solid enighet om att de senaste decenniernas nedrustning varit överoptimistisk. Det är bara partier som MP och Fi som tror att ett ensidigt svenskt skrotande av försvaret skulle öka säkerheten i regionen.

På söndagen intervjuade DN:s Michael Winiarski Rysslands nye Sverigeambassadör Viktor Tatarintsev. Även om denne förstås talar med Kremls röst och argument är ambassadörens retorik i stora stycken balan­serad. Samtidigt slår han fast att Ryssland skulle ”reagera klart och entydigt” på ett svenskt Natomedlemskap. ”Det förbättrar inte säkerheten för Sverige.”

”När man talar om det så kallade ryska hotet i Östersjöområdet, så måste man analysera vem det var som startade. Vi tvingades att fatta ett motbeslut”, säger ambassadör Tatarintsev. Han fortsätter, som svar på frågan om Ryssland känner sig inringat: ”Japp! (...) Vad skulle din reaktion bli om fienden kom fram till din port?”.

Det är ofta svårt men inte alltid meningsfullt att diskutera vem det var som började det ena eller andra. Att Vladimir Putin känner bitterhet för den process som inleddes i Rysslands närområde efter murens fall är otvetydigt.

Det var i april 2005 som presidenten sa i ett tal att ”Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”. Det var en mycket besynnerlig kommentar, eftersom kollapsen innebar att ett stort antal länder och folk, tidigare ockuperade av eller tvångsanslutna till Sovjetblocket, nu fick chansen att styra sina egna öden och sin egen säkerhetspolitik.

Följden blev, föga förvånande, att nationer som de baltiska staterna, Polen, det forna Tjeckoslovakien, ”Östtyskland” och Ungern omedelbart sökte sig till den västliga, demokratiska sfär som de känt samhörighet med även under Sovjet­tiden. Detta innebar medlemskap både i EU och i Nato, två demokratiska ­organisationer som det, till skillnad från det forna Sovjetimperiet, står med­lemmarna fritt att lämna när de vill.

Detta kallar Viktor Tatarintsev att fienden kommer fram till porten. Detta ser Kreml som att Ryssland blir inringat av främmande makter som vill landet illa. Den rädslan kan man väl inte ta ifrån de ryska makthavarna – men därmed inte sagt att man måste rätta sig efter den.

Men det sker inte sällan, även från politiskt håll i Sverige. Man tar på sig ryska glasögon och säger att väst måste ta hänsyn till Moskvas känsla av hot. Problemet är att man då samtidigt säger att Rysslands grannländer inte har samma rätt som Västeuropa att med demokratiska beslut lägga fast sin egen säkerhetspolitiska linje.

Ingen har tvingat med länder som Estland, Lettland och Litauen i Nato eller EU. Ingen har heller rätt att tvinga, eller med kraft skrämma, andra länder att avhålla sig från att gå med.

Tiden efter kalla kriget präglades av avspänning och växande tillit mellan väst och Ryssland. Den sanna geo­politiska katastrofen, för att använda Putins ord, vore om denna tid bara blev en historisk parentes, och misstro, upprustning och aggressivitet blev normaltillstånd.

Om så inte ska ske krävs att Kreml släpper anspråken på att diktera villkoren för sina grannar – Ukraina såväl som Sverige och Finland. Om landet väljer den försonliga, fredliga vägen försvinner också alla skäl att bestycka Östersjön.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.