Följande uppmaning lär finnas på en dyr restaurang i Paris: Om ni måste fråga vad det kostar har ni ändå inte råd att äta här.
Något liknande skulle kunna sägas om de folkomröstningar om förslaget till EU-konstitution som nu beslutas runt om i Europa. En rad regeringar har tittat i plånboken och undrar om de har tillräckligt med förtroendekapital för att sitta kvar vid taffeln. En del ler nöjt, andra gör sura grimaser.
Att det blir omröstningar är klart i tio länder. Tolv är osäkra, och endast tre har sagt tydligt nej: Sverige, Tyskland och Malta. Fast de tyska socialdemokraterna annonserade häromdagen att de ville ändra den tyska författningen för att göra en folkomröstning möjlig.
Vurmen för folkomröstningar handlar inte i första hand om en utbredd europeisk skepsis mot själva konstitutionsförslaget. Drivkraften är snarare en växande förtroendeklyfta, en utbredd misstro mot politiker och makthavare i allmänhet och EU och Bryssel i synnerhet. De låga röstsiffrorna och i många fall dåliga resultaten för sittande regeringspartier i sommarens EU-val talar sitt tydliga språk.
Att remittera frågan till folket ger naturligtvis pluspoäng för demokrati och öppenhet. Därav socialdemokraternas nyvaknade intresse i EU-vänliga Tyskland. Andra regeringar har tvingats att utlysa omröstning av en stark EU-skeptisk opinion. Det skapar ett olyckligt politiskt spel kring tidtabeller. Det gäller att inte bli sittande med Svarte Petter genom att bli det första landet som röstar nej.
Europa behöver förvisso en grundlag. Nationalstaterna kommer förr eller senare att bli tvungna att ge upp delar av sin suveränitet för att klara av framtidens problem och utmaningar: global konkurrens, ökad migration, miljöförstörelse och internationell säkerhet.
Poängen med en europeisk författning är att den garanterar att denna maktöverföring sker på ett reglerat, demokratiskt och genomskinligt sätt. Union ska med lag byggas. Utan en tydlig grundlag är risken stor att en plötslig kris leder till att EU i panik ges alltför stora maktbefogenheter över medlemsländerna för att lösa ett akut problem.
En författning är också ett skydd för små stater. Stormakter gynnas av maximal frihet att driva sina egna intressen. Däremot ligger det i de svagare ländernas intresse att de starka aktörerna är bundna att följa ett gemensamt regelverk. Sverige och en rad andra små stater har inget att vinna på ett Europa styrt av traditionell stormaktspolitik.
Därför var det rätt att ställa konstitutionen på dagordningen. Att se över de politiska strukturerna var det rimliga steget efter 90-talets framgångsrika ekonomiska integration. Men det är svårt att skilja långsiktiga och principiella beslut om EU:s framtid från det nuvarande politiska tillståndet i Europa.
Enligt en gallupundersökning från i somras är endast omkring 15 procent av alla européer uttalade motståndare till behovet av en konstitution (Sverige är i toppen med 26 procent). Ändå är det möjligt att en rad länder kommer att säga nej efter genomförda folkomröstningar.
För principiella EU-motståndare blir det självklart att ta ställning emot. Andra kommer att rösta nej för att de ogillar just det liggande konstitutionsförslaget. Men det är sannolikt en minoritet. Förslaget innebär inte någon radikal förändring av dagens EU.
Men det kommer också att finnas en stor grupp som i princip är för EU men saknar förtroende för såväl sina egna regeringar som dagens EU-institutioner.
Runt detta kan man naturligtvis moralisera och kräva att väljarna ska skilja sitt omedelbara missnöje från det långsiktiga bygget av ett stabilt Europasamarbete. Men man kan lika gärna vända på frågan: är det rimligt att EU och medlemsstaternas regeringar förväntar sig att ett dokument ska åtnjuta större förtroende än vad de själva gör?
Vacker är den som vackert gör. Oavsett om konstitutionen ratificeras av medlemsländerna eller inte måste EU redan i dag ställa som sin huvuduppgift att vinna tillbaka medborgarnas förtroende. EU måste bli synligt i parlament och på andra nationella arenor, öppna sig mot medborgarna och skapa nya kanaler och forum där gemensamma europeiska frågor kan diskuteras. Det behövs en kraftfull signal om att EU har insett situationens allvar.
Som författaren Lars Gustafsson skrev på 70-talet: vi börjar om.