Den svenske medborgaren Dawit Isaak har nu suttit fängslad i nästan tio år. Kampen för att få honom frigiven är en strid för mänskliga rättigheter i hela världen.
Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven kan på ett ytligt plan verka godtycklig. Om den unge journalisten från Eritrea inte kommit som flykting till Sverige 1987 och blivit svensk medborgare skulle han i dag vara en för oss okänd fånge bland andra i ett litet repressivt afrikanskt land.
Men i själva verket är kampen för att få Isaak frigiven djupt principiell. Om inte Sverige agerar för att skydda en av landets egna medborgare när han utsätts för övergrepp faller idén om universella rättigheter.
På papperet gäller visserligen FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i nästan hela världen, inklusive Eritrea. Men i realiteten är deras upprätthållande delegerat till de enskilda medlemsländerna. Vår frihet och trygghet är beroende av vårt medborgarskap. För att tala med Bertolt Brecht: det bästa hos människan är passet.
Att Eritrea, som är ett av de mest förtryckande länderna i världen, inte respekterar de egna medborgarnas liv och frihet är upprörande men ger inte Sverige större möjligheter än andra att agera.
Men när regimen fängslar en svensk journalist utan rättegång är det i högsta grad vår sak. Inte bara på grund av den solidaritet vi känner med en landsman utan därför att försvaret av medborgaren är ett av de effektivaste sätten att upprätthålla individens frihet i en värld som ännu är delad av nationella gränser.
Tyvärr har inte de svenska diplomatiska ansträngningarna att få Isaak frigiven gett något resultat. UD säger att man lägger stor kraft på fallet genom tyst diplomati. Kritikerna har efterlyst sanktioner och kraftfulla offentliga utspel.
Problemet är att Eritrea har utvecklats till en havererad nation där en samvetslös regim håller den egna befolkningen som gisslan.
Det finns historiska förklaringar till denna utveckling. Eritreas geografiska läge vid Röda havet har lockat den ena kolonialmakten efter den andra. Just när självständigheten verkade förestående i början av femtiotalet drev USA som ett inslag i kalla kriget igenom att landet skulle tvingas in i en federation med Etiopien.
Tio år senare började en lång och blodig frihetskamp som varade fram till början av 1990-talet då Eritrea blev självständigt. Resultatet av denna konflikt, som börjat i bitterhet mot USA och väst och slutat i besvikelse över att Sovjet stött Etiopien, blev en stark misstänksamhet mot omvärlden. Ytterligare konflikter med grannländerna har sedan dess förstärkt känslan av utsatthet.
Denna våldsamma historia har banat väg för en brutal diktatur som har skapat ett isolerat, genommilitariserat och permanent fattigt land med små utvecklingsmöjligheter. Ett historiskt ögonblick kring millennieskiftet tycktes dock en annan väg vara möjlig.
Då uppstod en politisk opposition och en öppet regimkritisk press, där inte minst Dawit Isaak medverkade. Men i skuggan av uppmärksamheten kring terrorattackerna på World Trade Center slog regeringen till och fängslade misshagliga politiker och journalister.
Och där står vi nu. Att ”tyst diplomati” inte fungerar är uppenbart. Indraget bistånd är förvisso en vansklig väg. Men det är heller inte moraliskt försvarbart att hålla denna diktatur under armarna.
Inte bara på grund av Dawit Isaak utan också med tanke på det förtryck som drabbar flera miljoner eritreaner.