De rödgröna lovar att satsa mer än regeringen på välfärd. Tvivlen på ett lag med Lars Ohly som nyckelspelare handlar dock om helt andra saker än viljan att alltid spendera mer.
Innan Almedalsveckan ens inletts försökte den rödgröna alliansen ange tonen med en form av löftespolitisk generalklausul: Vad regeringen än kan komma med för valfläsk, ska de rödgrönas vara ännu lite fetare.
Om regeringen föreslår ytterligare skattesänkningar ska oppositionen använda dessa pengar till satsningar på välfärden. Om regeringen själv väljer att satsa en viss summa på vård, skola eller omsorg, så ska även de rödgröna göra det.
Det taktiska greppet att lägga egna utgiftslöften som en kork ovanpå rege-ringens är inte nytt. Dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt lovade i augusti 2006 att matcha alla regeringen Perssons kommande förslag om välfärdssatsningar.
Men att det använts förr gör det inte ett dugg bättre. Att reducera politik till en tävling om vem som satsar flest kronor är fördummande. Politiker som utfärdar löften av det slaget visar varken sin åhörare eller uppgiften som de står inför tillbörlig respekt.
Detta är inte första gången som den rödgröna alliansen väljer en taktik som liknar den som de borgerliga använde för fyra år sedan. Precis som då har oppositionen i den ekonomiska politiken lagt sig nära regeringen. Därmed blir det svårt för regeringen att avfärda utmanarna som ekonomiskt lättsinniga.
Men lite märkligt är det ändå att Mona Sahlin lånar just detta grepp av Fredrik Reinfeldt.
De nya Moderaterna ville inför valet 2006 framstå som ekonomiskt ansvarstagande. Det gjorde utspelet om att matcha regeringens alla tänkbara välfärdssatsningar riskabelt. Statsminister Göran Persson gavs ett tillfälle att avfärda oppositionsledaren som en simpel populist med ett lättsinnigt förhållningssätt till statsfinanserna.
Att Reinfeldt ändå gjorde sitt utspel berodde på att det fanns något annat som han fruktade ännu mer: att de nya Moderaterna skulle uppfattas som en bluff. Först och främst gällde det att visa att de reformerade Moderaterna hade ett starkt engagemang för välfärden och inte stod Socialdemokraterna efter när det gällde att värna den offentliga verksamheten.
Socialdemokraternas partiordförande står i dag inför en helt annan utmaning. Ingen väljare som vet något om de svenska riksdagspartierna lär tvivla på att en allians där både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ingår hellre ökar de offentliga utgifterna än sänker skatterna. En rödgrön allians som lovar att satsa mer på välfärden än den ”högerallians” som den beskyller för social hjärtlöshet slår bara in öppna dörrar.
Mona Sahlins bevisbörda ser helt annorlunda ut än Fredrik Reinfeldts gjorde 2006. Medan de flesta nog tar för givet att en rödgrön regering skulle öka utgifterna inom vård, skola och omsorg, finns tvivel om en sådan regerings förmåga att ta ansvar för ekonomin.
De rödgröna har varit angelägna om att kompromissa ihop sig. Inför Almedalsveckan är ytterligare tre gemensamma utspel aviserade. Att håll ihop är viktigt – men inte allt. Kommer man överens om frasradikalt nonsens av typen att USA ska lämna sina utländska baser väcks tvivel om såväl omdöme som ledarskap.
För en tidigare oprövad regeringsallians finns också en rest av osäkerhet om vad ord som yttras före valet är värda.
Lars Ohly har i dag ett starkt tryck på sig från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att vara återhållsam och inte äventyra det gemensamma regeringsalternativets trovärdighet. Men tron på att pengar alltid går att skaka fram genom att ”de rika” beskattas hårdare har Vänsterpartiet inte övergivit. Efter en valseger skulle det snart visa sig.