Mikael Damberg har en partihistoria som liknar Fredrik Reinfeldts. Den avgörande skillnaden när Socialdemokraterna söker ny ledare är att partiet inte vet vad det vill.
Liksom människor går ibland partier stärkta ur en kris. Moderaternas framgångar kan i hög grad härledas till 2002. Det var det förödmjukande nederlaget som skapade en mental beredskap inom partiet för ett radikalt och bitvis smärtsamt omtänkande.
I sig behöver det inte vara något dåligt tecken att det med bara fem veckor kvar till den socialdemokratiska extrakongressen ännu inte utkristalliserat sig någon självklar huvudkandidat till posten som partiledare.
Historien är full av framstående politiska ledare som kort tid före tillträdet inte alls framstod som något partiledarämne. Tage Erlander hade varit statsråd i Per Albin Hanssons regering men var när han valdes till partiordförande ändå relativt okänd. Ingvar Carlsson hade under hela sin karriär stått i skuggan av Olof Palme. Och Göran Persson skaffade sig i rollerna som skol- och finansminister många fiender.
Aftonbladet gjorde i går en stor nyhet av att Mikael Damberg på Facebook i ett svar till dem som vill se honom som ny partiledare skrivit att han verkligen vill ”vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver”. I den socialdemokratiska partikulturen kan man inte komma mycket närmare än så till ett rakt: ”Ja, jag kandiderar.”
Mikael Damberg saknar statsrådserfarenhet. Det är en svaghet. Att han utanför partiet är nästan okänd och inom det förknippad med SSU:s högerfalang behöver däremot inte vara några allvarliga problem. Vid ett partiledarskifte ger själva rollbytet såväl den valde som tidigare interna antagonister en möjlighet till omstart.
Fredrik Reinfeldt hade inte heller någon statsrådserfarenhet när han blev partiledare 2003. Liksom Damberg hade han som ung vunnit en uppslitande strid om ordförandeskapet i ungdomsförbundet.
Men vid en jämförelse med Moderaterna och Reinfeldt framträder också slående skillnader. Medan Damberg har legat lågt in i det sista hade Reinfeldt systematiskt och förhållandevis öppet byggt upp en politisk bas.
För det första hade han sökt stöd ute i det moderata Kommun-Sverige, bland dem i partiet som är vana att ta ansvar och har ett pragmatiskt vardagsperspektiv på politiken. För det andra hade han såväl inom partiet som utåt lanserat en tolkning av katastrofen som pekade framåt: Moderaterna hade inte i tillräcklig grad lyssnat på människor och behövde tydligare visa att de verkligen var redo att ta ansvar för landet.
Reinfeldt gick aldrig så långt att han underkände sitt partis grundläggande idéer. Kärnan i kritiken var att det hade blivit för inåtvänt. Den som verkligen ville nå makten var tvungen att fundera över hur väljarna såg på sitt land, vilka frågor som engagerade dem och vilka värderingar de utgick ifrån.
Moderaternas valberedning hade våren 2003 därför en lätt uppgift. Reinfeldt saknade erfarenhet från maktens innersta och hade många gamla motståndare inom partiet som misstrodde hans avsikter. Men det vägde lätt i förhållande till att den tidigare politiska kursen var komprometterad och att han var en kandidat som både visat mod att tänka nytt och beslutsamhet att föra partiet tillbaka till regeringsmakten.
Läget inom Socialdemokraterna är i dag ett helt annat. Både Kriskommissionens rapport och mängden av mer eller mindre omöjliga förslag till ny partiledare visar att krisen inte mognat i tillräcklig grad för att en ny ordförande ska få ett starkt förändringsmandat.
Socialdemokraterna har inte ens en klar bild av var de befinner sig eller hur de hamnade här.