Socialdemokraterna står inför ett skolpolitiskt vägskäl. Om vinstförbud görs till huvudnumret blir förnyelsen ytlig och närmast osynlig för väljarna.
”Det viktigaste är inte skolans driftsformer och huvudmannaskap – utan elevens rätt till en skola med bra kvalitet.”
Så argumenterade Moderatledaren Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2006. Han ville frigöra sig från bilden av Moderaterna som ett parti som mest bryr sig om friskolor.
En liknande drivkraft kan anas bakom gårdagens artikel på DN Debatt av sex socialdemokratiska kommunpolitiker. De har sett hur det egna partiets fixering vid problem med friskolor kommit att skymma något som är viktigare: alla barns rätt till en utbildning av hög kvalitet.
Men de inledande orden är inte hämtade ur gårdagens debattartikel. Inte heller är de Reinfeldts. Citatet kommer från den socialdemokratiska rådslagsrapporten om välfärd från i våras. Det arbetet, som leddes av Ylva Johansson och Stefan Löfven, visar att Socialdemokraterna verkligen har gjort seriösa försök att tänka nytt inom skolpolitiken.
Det finns en hel del beröringspunkter mellan det som skrivs om skolan i välfärdsgruppens rapport och det konkreta arbete som bedrivits på lokal nivå av en del socialdemokratiska kommunpolitiker – inte minst av oppositionsrådet Robert Noord i Haninge som är en av debattartikelns undertecknare.
Grundbultarna är tidig utvärdering och höga förväntningar. Robert Noord har varit en skarp kritiker av resonemang som utgår ifrån att man inte kan ställa samma krav på skolor i områden med sociala problem som på skolor i stabila medelklassområden.
Låga krav är ett svek mot dem som mest behöver skolans och skolpolitikernas stöd. Om man tidigt upptäcker svagheter och ger eleverna det stöd de behöver så kan alla nå goda resultat, resonerar Noord – som bland annat utvecklat sina argument i debattboken ”Att riva plåstret” från i våras.
Liksom Noord betonar rådslagsgruppen vikten av höga förväntningar på alla barn. Den bejakar tidiga utvärderingar och betonar att stödinsatser måste sättas in tidigt. Både Noord och välfärdsgruppen kan sägas knyta an till en äldre tradition inom arbetarrörelsen som på en gång hävdar att kunskap är en rättighet och något som kräver hårt arbete.
Samtidigt finns inslag i välfärdsgruppens rapport som pekar i annan riktning. Efter att ha slagit fast att driftsform inte är det viktigaste förordar den att ”friskolor ska vara skyldiga att återinvestera överskott tillbaka till skolan”. Det är den tråden som oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin tog upp i sin artikel på DN Debatt i tisdags.
Logiskt sett finns ingen motsättning mellan vinstförbud för friskolor och höga förväntningar på alla elever. Men i praktiken blir det ett konkurrensförhållande mellan två skolpolitiska huvudspår.
Den Jämtinska vägen innebär att Socialdemokraterna blåser till strid i frågan om friskolors och vårdföretags rätt att ta ut vinst. En sådan höger-vänsterkonflikt har säkert sin lockelse – men också ett pris.
Möjligheterna att få bättre och billigare verksamhet, främst inom vård och omsorg, begränsas om företagen inte kan ta ut vinst. På skolområdet skulle intrycket bli att Socialdemokraterna fortfarande misstror friskolorna.
Så det är lätt att förstå Robert Noord. Om förnyelsen av Socialdemokraternas skolpolitik ska gå på djupet och också upptäckas av väljarna är ett misstänkliggörande av friskolor inte rätt ände att börja i.
DN