Det finns en del klargörande fakta i DO Katri Linnas artikel på DN Debatt om eleven som uppmanats att inte bära heltäckande slöja. Men dessa gäller rättsläget, inte det konkreta fallet eller DO:s eget agerande.

Ingenting i det hon skriver utgör någon godtagbar förklaring till att myndigheten tog nästan två år på sig för att komma fram till en slutsats om anmälan mot Västerorts vuxengymnasium.

För att börja med det positiva: DO visar tydligt i sin artikel att det är möjligt för en skolledning att kräva att elever inte bär niqab eller annan heltäckande slöja. Det är visserligen en del av religionsfriheten att människor genom klädseln kan ge uttryck för sin tro och tillhörighet. Men den rätten är inte absolut utan kan inskränkas när den inte går att förena med de krav som finns inom en viss utbildning eller visst yrke.

Katri Linna citerar en nyckelmening i diskrimineringslagens förarbeten som slår fast att förbud för elever att bära klädsel med religiös bakgrund kan godtas om det ”väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”.

I årets valrörelse gjorde utbildningsminister Jan Björklund ett stort nummer av att rättsläget skulle vara oklart. Men det är det inte. Rektorer har de befogenheter de behöver för att kunna ingripa när de bedömer att elevers klädsel utgör ett hinder i utbildningen.

Däremot är det naturligtvis viktigt att skolledare vet vilka befogenheter de har – och var gränserna för det tillåtna går. Att någon ogillar slöjor och ser dem som ett uttryck för kvinnoförtryck räcker inte. Det måste finnas saklig grund för ingripandet, en konkret koppling till skolans verksamhet.

Eftersom niqab täcker allt utom ögonen försvåras kommunikationen mellan elev och lärare. Att eleven som ansett sig diskriminerad gick en barnskötarutbildning tillför det aktuella fallet ytterligare komplikationer. Barnskötareleven har i och för sig hävdat att hon skulle visa ansiktet i arbetet med barnen. Men eftersom hon anser att hon inte kan visa ansiktet för främmande män, uppstår ändå problem när pappor lämnar och hämtar barn eller om hon skulle få manliga kolleger.

De aspekterna glider Katri Linna förbi. Hon framhåller att rätten till utbildning är en fråga som måste prövas oberoende av hur förutsättningarna ser ut för att arbeta som barnskötare iförd niqab. Distinktionen är viktig, för rättsligt sett är frågan om man har rätt att gå en utbildning en annan än om det är sannolikt att man kommer att lyckas få ett arbete.

Om det rört sig om en teoretisk utbildning hade argumentet varit klockrent: det är inte skolledningens sak att spekulera över vad potentiella arbetsgivare ska tycka om en persons klädsel. Om eleven är behörig till utbildningen och inte försvårar kommunikation genom att dölja sitt ansikte, bör eleven själv få bedöma sina chanser att få arbete efter utbildningen.

Men det finns ett stort hål i DO:s argumentering: Barnskötarutbildningen är en yrkesutbildning med stora praktiska inslag. Den som inte gör sin praktik har inte fullföljt utbildningen. Och eftersom praktiken utgör en del av utbildningen är det mycket rimligt att ställa villkoret att de som vill gå barnskötarprogrammet ska ha en klädsel som inte döljer ansiktet.

Det finns inget skäl att klandra Västerorts vuxengymnasium – inte heller att ändra lagen. Problemet är osäkerheten som finns ute i skolorna. Att dämpa den blir en pedagogisk uppgift för Skolverket. Rektorerna måste få klart för sig vilket stort utrymme att agera lagen faktiskt ger dem.