När rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” publicerades i september kom debatten att handla om allt utom konkurrensens konsekvenser. Svenskt Näringsliv rasade mot föreningen SNS som låg bakom rapporten och flera huvuden rullade innan lugnet lade sig.
Det är på tiden att själva innehållet i boken nu börjar diskuteras på allvar, vilket skedde på ett SNS-seminarium i går måndag. Första konkurrensområde att genomlysas var skolan. Har friskolereformen 1992 gett en bättre eller sämre skola?
Svaren är, vilket präglade hela boken ”Konkurrensens konsekvenser”, långt ifrån enkla. Ofta är de avhängiga vilken åsikt om privata välfärdsalternativ man har från början.
Kritiken handlar om vinstdrivande koncerner som dränerar skolan på resurser. Den lyfter fram segregering och betygsinflation, problem med kvalitetskontroller och svårigheter att som elev/förälder informera sig om hur de olika alternativen ser ut. Reklambombardemanget i brevlådan från skolor som i bländande foldrar erbjuder allt från gratis datorer till en plats bredvid Zlatan i Milans startelva har knappast förbättrat friskolornas rykte.
Ett stort dilemma är också att en skolelev inte är vilken marknadskund som helst. Är man missnöjd med sitt val kan det vara besvärligt att byta och ännu svårare att kompenseras i efterhand för en undermålig produkt.
”Konkurrensens konsekvenser” visar att det finns för lite forskning på området för att man ska kunna dra några självklara slutsatser om friskolereformen varit bra eller dålig för samhället och eleverna. Men några av de positiva effekterna är så självklara att de inte ens behöver utredas.
Före reformen var en elev mer eller mindre fastlåst vid en viss skola, till och med vid vissa klasskamrater. Nu kom möjligheten för elever och föräldrar att bryta sig loss. Det blev ett verktyg att söka nya vänner, en bättre skolmiljö, bättre lärare. Studiemotiverade elever fick helt andra möjligheter att hitta en omgivning där deras kunskapstörst uppmuntrades, inte trycktes ned.
Även i dag har den svenska skolan betydligt allvarligare problem att tackla än att det finns andra aktörer på banan än kommunen. Bristande kunskaper, en övertro på den senaste modepedagogiken, en experimentverkstad påeldad av lärarhögskolorna, nedrustad disciplin och ständigt ändrade förutsättningar för lärarna är systemfel som sannerligen inte har med skolans ägandeform att göra. Däremot kan fria skolor erbjuda värdefulla pedagogiska alternativ.
Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.
Därmed inte sagt att reformen var ett alexanderhugg för att skapa den perfekta skolan – vilket få kan ha inbillat sig. Det är naturligtvis ett problem om vinstdrivande koncerner tar över skolan, struntar i att tillhandahålla böcker och i stället kammar in en vinst som de stoppar i fickan. Men det tycks inte vara ett utbrett fenomen: en undersökning i Dagens samhälle visade i våras att 85 procent av skolföretagen bara driver en enda skola och att vinstnivån i branschen ligger på måttliga 5 procent.
Dessutom är det inte fel i sig att en skola går med vinst, vilket bland annat åskådliggjordes av seminarieåhöraren Johan Stenberg, ordförande i Franska skolan. ”Vi driver vår skola strikt företagsekonomiskt”, deklarerade han. ”Vinsten återinvesteras direkt i verksamheten.”
Den senaste tidens debatt om friskolorna visar som sagt att mer forskning behövs. Det finns inga skäl att tro att allt är frid och fröjd, strikt uppföljning och kontroll är viktigare i skolan än i många andra verksamheter. Man kan ha synpunkter på hur avregleringen av skolan skedde. Men att bryta monopolet var nödvändigt.