På torsdag presenterar Anders Borg budgeten för 2013. Är det någon som längre bryr sig? Sedan finansministern den 24 augusti slog fast att reformutrymmet är 23 miljarder kronor har presskonferenserna avlöst varandra. Och de föregicks i sin tur av att partierna var för sig deklarerade vad de önskar att budgeten ska innehålla. Detta i förhoppning om att allmänheten, när de gemensamma beskeden ges, ska minnas varifrån de kom.

Allianskvartetten har flera gånger lämnat Rosenbad för uppträdanden runtom i landet. Tågbilderna, där partiledarna pressar ut sina leende ansikten genom ett halvöppet tågfönster, har åter dykt upp i medierna. Turnéerna skapar intryck av att regeringen reser runt och i oändlig välvilja delar ut gåvor till folket, när de egentligen bara gör sitt jobb: regerar.

Strategin med att portionera ut godbitarna under en längre tid kan verka smart. Gång på gång får Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund berätta hur de vill satsa för framtiden, bygga Sverige starkt, skapa nya jobb, stärka konkurrensen, ja allt det där som politiker säger för att rama in sin politik. Mycket medieutrymme är bra. Men frågan är om inte alliansen fått för mycket av det goda på sista tiden. Det har blivit enformigt.

Än värre är att den politiska debatten förlamas. Det är svårt att diskutera och debattera enskilda utspel som hör hemma i ett fortfarande fördolt sammanhang.

Oppositionens arbete blir väldigt knepigt. Regeringens sätt att använda reformutrymmet täcker, på ett nästan komiskt sätt, in de områden som Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning pekat ut som särskilt viktiga. Satsningarna rör huvudsakligen infrastruktur, forskning och innovation, samt förbättrade förutsättningar för näringslivet. Givetvis är det svårt för S att klaga på innehållet i dessa delar. Oppositionspartierna måste få se hela budgeten innan de kan ge en seriös kommentar till prioriteringarna.

Häromdagen tillfrågades Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesman Magdalena Andersson om vad hon tyckte om sänkningen av bolagsskatten. Hon svarade det enda hon kunde svara:

– Jag måste se finansdepartementets samlade beräkningar innan jag riktigt kan ta ställning till om Sverige har råd med en sådan här vidlyftig skattesänkning.

Några veckor efter att budgetdebatten är avklarad är det så dags för oppositionens budgetmotioner. Det är en möjlighet att inte bara punktvis reagera på regeringens olika förslag, utan att ta helhetsgrepp och visa på alternativa inriktningar. Men efter regeringens budgetmaraton är tröttheten stor och intresset blir svalare än annars.

Nu kan man invända att det inte är regeringens uppgift att underlätta för oppositionen att föra ut sin politik. Däremot är det ett demokratiskt problem om regeringen försvårar för väljarna att se och orka ta in de olika alternativen i svensk politik.

Fortsätter utvecklingen i samma riktning som hittills har vi snart de första utspelen redan innan föregående budgetår påbörjats. Det är dags att samla ihop och strama upp processen.