Valhemligheten, sa Per Schlingmann och försökte låta lite högtidligt allvarlig. Men det ville sig inte riktigt när partisekreteraren i onsdagens P1-morgon skulle förklara varför Moderaterna motsätter sig en öppen redovisning av större bidrag från privatpersoner.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan hade en lättare uppgift. I och med att hans parti har beslutat att för egen del redovisa större privata bidrag framstod han i denna debatt som den som både ser problemet och vill göra något åt det.

Så har det inte alltid varit. Socialdemokraterna har sin egen svaga punkt: stödet från LO. Inför kritik från de borgerliga har de alltid drivit linjen att facklig-politisk samverkan är ett naturligt inslag i demokratin. Vi har föreningsfrihet. Människor har rätt såväl att organisera sig fackligt som att låta sina fackliga organisationer direkt eller indirekt stödja partier.

Det är sant. Men det är inte hela sanningen, för redan på 1930-talet blev Socialdemokraterna landets dominerande parti. Det kom att inneha regeringsmakten under så lång tid att det växte ihop med staten. Därmed blev LO:s stöd inte bara en fråga om föreningsfrihet utan också om statens integritet. Kulturen av tjänster och gentjänster fick drag av korruption.

Borgerliga partier har med växlande framgång kritiserat den otydliga relationen mellan LO och Socialdemokraterna. En principiellt viktig seger var att Socialdemokraterna i slutet på 1980-talet pressades att ge upp kollektivanslutningen av medlemmar i LO-förbund till partiet.

Men nu var det alltså Schlingmann som vred sig som en mask, inte Baylan. För denna gång är det Moderaterna som står isolerade och utan hållbara argument.

Inte bara Socialdemokraterna, Väns­terpartiet och Miljöpartiet utan också Folkpartiet och Centern har frivilligt beslutat att öppet redovisa sina större bidragsgivare.

Valhemligheten, som Schlingmann ständigt återkommer till, är naturligtvis viktig i en demokrati. Men är den hotad? Dess roll är att skydda individerna mot otillbörliga påtryckningar. Demokratiska val ska inte bara vara fria utan också rättvisa. Det är de inte om människor fruktar påtryckningar från andra som tycker att de röstar på fel parti.

En regel om att partibidrag öppet ska redovisas skulle sannolikt leda till att en del bidragsgivare tvekade. Någon kanske inte vill att hans företag förknippas med ett visst parti. Andra kan tycka att det är jobbigt att i bekantskapskretsen behöva motivera sitt politiska engagemang.

Men de som känner så behöver inte röja någon valhemlighet. Gränsen som de andra partierna har valt och som en statlig utredning föreslog 2004 ligger på 20 000 kronor. Den som vill hålla på valhemligheten kommer alltjämt att kunna ge 19 900 kronor, och möjligheten att i hemlighet ge större summor stärker inte demokratin. Tvärtom. Den väcker misstankar om att det finns folk som försöker köpa sig politiskt inflytande.

Partibidrag är internationellt en stor fråga. Som Claes Sandgren framhöll i sin artikel på DN Debatt i måndags har Sverige kritiserats av både Europarådet och Transparency International. Vi har varit dåliga på att se korruptionsriskerna. Vi har utgått ifrån att sådant som händer i andra länder inte drabbar oss.

Det är hög tid att tänka om.