Ledare

Visst kan vi tala om aborter

Rätt att uttrycka sin åsikt. Men rätt att trakassera?
Rätt att uttrycka sin åsikt. Men rätt att trakassera? Foto: Evelyn Hockstein

DN 29/2 2016. Nog är det märkligt att de män som gör anspråk på makten över reproduktionen ägnar så mycket energi åt vad som sker i livmodern och så lite åt männens ansvar efter födelsen.

Den mest uppenbara slutsatsen av Sanna Torén Björlings reportage om den amerikanska abortdebatten i DN:s lördagsmagasin är att den kulturella klyftan mellan Sverige och USA i detta avseende är avgrundsdjup. Den svenska statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson, upphovsman till begreppet ”åsiktskorridoren”, lyfter upp just aborträtten som en av de frågor som sällan ges utrymme i det offentliga samtalet i vårt land.

I USA är situationen snarare den motsatta. Motståndet märks inte bara i debatten utan också i demonstrationer utanför abortkliniker. Ibland också i terrordåd och mord på abortläkare.

Bland de sju presidentkandidaterna i DN:s genomgång är det bara två av sju som är för rätten till abort. Där hittas förutom Bernie Sanders också Hillary Clinton som råkar vara den enda kvinnan i kampen om nyckeln till Vita Huset.

Är det en slump? Och ska förklaringen till de fem motståndarnas uppfattning sökas i att alla är män? Eller i att de till skillnad från Sanders och Clinton är republikaner?

Man ska kanske i just dessa fall inte dra för stora växlar på könstillhörighet. Abortmotståndet är utbrett i den amerikanska opinionen. Och där finns som bekant även många kvinnor.

Det går naturligtvis att hata aborter och att samtidigt älska och försvara den svenska abortlagstiftningen.

Religionen har i USA, liksom i stora delar av världen, en annan roll än i Sverige. Och det är givetvis en legitim uppfattning att anse att fostret har samma skyddsvärde som en vuxen människa. Men olika samhällens syn på kvinnor som blir gravida utanför äktenskapet visar att abortmotståndet inte kan reduceras till en fråga om gudstro eller den flera steg långa process som felaktigt omnämns som ”befruktningsögonblicket”.

För om det verkligen handlade om att rädda ”ofödda liv” så borde abortfientliga samhällen rimligtvis vinnlägga sig om att underlätta för kvinnor, också ensamstående, att föda sina barn. Men det räcker med att titta på Sveriges historia för att se hur sambandet snarare är det motsatta.

Sedan mitten av 70-talet har svenska kvinnor fått makten att själva avgöra om de ska avsluta en graviditet. I samma veva började det bli allt mer socialt accepterat att föda barn som ensamstående. Det kan tyckas paradoxalt att under den tid, eller i de länder, där kvinnor nekas legal abort ofta råkar vara samma länder där kyrkans eller samhällets fördömande mot dessa kvinnor är som störst.

Det finns således ett makt- och könsperspektiv som inte låter sig bortförklaras i termer av religiositet. Det finns också ett klassperspektiv som inte heller kan rundas.

I strikt katolska länder har rika flickor kunnat skickas utomlands för att genomgå abort, medan de fattiga har lämnats åt sitt öde med barnet och skammen. Och det är märkligt att de män som gör anspråk på makten över reproduktionen ägnar så mycket energi åt vad som sker i livmodern och så lite åt männens ansvar efter födelsen.

Män tar inte hälften av ansvaret för barnen i Sverige. Men än mindre tar de i USA – för att inte tala om länder där abort är förbjudet.

Medan abortmotståndarna givetvis har rätt till sin uppfattning, även om den som sagt är inkonsekvent i synen på liv och ansvar, är det en annan sak med de mer handgripliga aktivisterna. Det är förvånande, och förfärande, att kvinnor som har laglig rätt till abort inte kan skyddas bättre. Demonstrationsrätten är viktig. Men varför kan inte demonstranterna anvisas en plats där de inte kommer åt att trakassera de hjälpsökande kvinnorna?

Slutligen. Det finns en språklig olycka inbyggd i debatten. Vi talar om abortmotståndare och abortförespråkare. Men finns det egentligen några som förespråkar abort?

Handlar det inte snarare om att argumentera för rätten till legal abort? För det går naturligtvis att hata aborter och att samtidigt älska och försvara en abortlagstiftning av svenskt snitt. Det går just därför att erfarenheten lärt oss att valet i praktiken inte står mellan abort och att föda. Utan mellan legal och illegal abort. Och vid illegala aborter dör kvinnor.

Därför är ”Pro-life” och ”Ja-till-livet” missvisande beteckningar på vad det är antiabortrörelsen faktiskt sysslar med.

Visst måste man även i Sverige kunna ha rätt att dryfta frågan om abort utan att kölhalas i offentligheten. Men gärna då med argument om vad den verkligen konflikten står emellan: om kvinnor ska dö – eller inte.

DN 29/2 2016

DN Ledare. 10 april 2016