De är inte många och de är inte eniga, men deras röster hörs just nu över hela världen. I tre veckor har demonstranter samlats vid Zuccotti Park på södra Manhattan, inte från den Wall Street som demonstranterna har som syfte att "ockupera".
Rörelsen Occupy Wall Street har spritt sig över USA och avknoppat sig till ett dussintal städer. Demonstranterna tältar, marscherar och skanderar. Sociala medier spelar förstås en nyckelroll; bilder på polisbrutalitet mot aktivisterna sprids snabbt och på Twitter kan man nu bland annat följa #OccupyDallas och #OccupyLA.
Vi har redan sett det i Grekland, Spanien och Israel. Människor samlas utan ledare, stadgar och program för att demonstrera och uttrycka missnöje mot – ja, vadå? Den vaga men ändå lättidentifierade "girigheten" som, i demonstranternas ögon, låter direktörer stjäla vanliga människors jobb och hus och sedan får bonusar subventionerade av skattepengar.
I det första formella uttalandet från Occupy Wall Street visar det sig vem fienden är: "De." "De" har inte bara snott skattepengar, de har också plågat djur, tagit ut för höga studieavgifter, sålt ut arbetstillfällen till utlandet, sålt ut allmänna tillgångar, utövat kolonialism och torterat oskyldiga ickeamerikaner. "De" kontrollerar medierna och håller medvetet medborgarna felinformerade.
Demonstranterna utgör en heterogen blandning av unga och äldre människor, oftast med allmänna vänsteråsikter. Det är allt från hårdföra amerikanska fackföreningsveteraner till Vietnamkrigsmotståndare och 16-åriga hipsters med skägg och tunga piercingar. Allt de säger går inte att ta på särskilt stort allvar. Man får räkna med ett visst mått av fnoskighet i de politiska utspel som görs när aktivisterna intervjuas av slipade tv-journalister.
Inte heller är de särskilt många. Några tusental demonstranter i en stad av 8,5 miljoner invånare är inte lysande för en rörelse som har parollen "Vi är de 99 procenten".
Men samtidigt visar demonstranterna, både i USA och Europa, en ilska, frustration och förändringsvilja som är för naket desperat för att vifta undan. Det är svårt att inte dela deras uppfattning att bankdirektörer och näringslivsledare kommit för billigt undan under de två senaste finanskriserna. I stället för att straffas för sina misslyckade spekulationer med kundernas, och aktieägarnas, pengar har de ofta belönats på ett djupt upprörande sätt.
För den som samtidigt förlorat hus, arbete och framtidstro har det skedda varit dubbelt stötande. Man har haft känslan av att stå utanför utan chans att påverka sin livssituation på andra sätt än med röstsedeln – och då bara kunnat rösta på politiker som också saknar makt och/eller intresse att åstadkomma förändringar.
Frustrationen blir ännu mer begriplig när man ser hur demonstranterna bemötts. Bilder på en New York-polis som pepparsprayar en grupp till synes helt harmlösa kvinnor och sedan nonchalant går därifrån har redan skapat stor vrede långt utanför aktivistkretsar. Arrogant brutalitet går i internetåldern inte längre att dölja och är ett direkt kontraproduktivt sätt för en demokrati att möta sina medborgare.
Den amerikanska ockupantrörelsen är ett försök att vända maktlöshet till maktdemonstration. Frågan är nu om protesterna utvecklas till en storm som river upp hela det kapitalistiska världshavet eller bara blir en krusning på ytan. Vad blir nästa steg? Utan välargumenterande talesmän och ett konstruktivt program är det svårt att åstadkomma förändring.
Hur rätt demonstranterna än har i sin upprördhet över bonusar och maktmissbruk kan de inte komma ifrån att inget samhälle har lyckats bygga demokrati, välstånd och social trygghet utan marknadsekonomi och tillväxt.
Det är lättare att peka ut kapitalismens tillkortakommanden än att presentera ett fungerande alternativ.